Kategoriarkiv: Betraktelse

Fastfrusen vår

Lämna ett svar

Förlååååt! Jag glömde att blogga i går. Eller, jag kom på det när jag hade gått och lagt mig … och då kändes det inte så lockande att kliva upp.

Men nu är jag här, ännu en gång i elfte timmen, och funderar på vad jag ska skriva. I senaste numret av Språktidningen står det att vårt vanligaste samtalsämne föga överraskande är vädret. På andra plats kommer språk. Så jag väljer att prata om … vädret!

Vad kallt det är! Otroligt skön och frisk och solig cykelmorgon förbyttes i mörkgrå ovädersmoln och iskallt regn. Huvva! Fingervantarna känns som ett skämt. I morgon blir det lovikka igen.

Våren har frusit fast, men vackert är det, detta fastfrusna ögonblick i grönt.2015-05-09 15.31.10

Inlägg nummer 70 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Inklämd fredag

2 svar

image

Sitter här under en fleecefilt i stugan på Ljusterö. Vinden river i de stackars nyfödda löven och regnen kommer och går över hustaket. Det är klämdag, men jag är inte ledig. Ska i alla fall jobba halvdag, och det har jag gjort. Men det är så svårt att sitta kvar framför datorn när soffan och brasan finns inom räckhåll. Är inte van att jobb-jobba här ute. Så här års finns det så mycket annat att göra: städa, gräva, tvätta, vaxa, putsa, rensa, plantera … Och promenera. Och lata sig.

Nu har jag också fixat med en webbplats till vår tomtförening här på Ljusterö och det var då det blev knas: Mina inlägg från den 12, 13 och 14 försvann. Ve och fasa! Supporten kan inte göra något och på min dator är de inte sparade. Så jag hoppas att ni har antecknat ordentligt!

Nog om detta. Det är haikufredag!

En fredag i kläm
klämd mellan hägg och syrén
värre kan det va

Ha en fin helg!

image

Inlägg nummer 67 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Våren tvekar

Lämna ett svar

imageimage

Visst gör det ont … Och visst är det vackert när knopparna är så här sprickfärdiga. Några soldagar är allt som behövs för att körsbärsträdet ska lysa vitt i backen. Längtar, men samtidigt är det skönt när den svala luften bromsar vårens framfart. Ibland exploderar allt, och jag hinner inte med.

Går ut till vitsipporna och gullvivorna nu.

Inlägg nummer 55 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

 

Purpurvågor

Lämna ett svar

image

Nu är det vår! Valborg är min favorithögtid på året. Jag älskar att stå vid en sprakande eld i för tunna kläder, varm på framsidan och kall på baksidan. Den ljusa himlen fylls av gnistor, koltrasttoner och körens skönsång:

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Vintern rasat heter egentligen heter Längtan till landet. Musik: Otto Lindblad, text: Herman,1839.

Läs mer om Valborg på Institutet för språk och folkminnens webbplats. 

Inlägg nummer 53 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Balansgång

Lämna ett svar

IMG_3324

Slutet av april. En underbar tid. Allt det sköna, ljusa, varma, gröna ligger framför oss. Helst av allt vill jag lägga mig i gräset och se upp mot himlen genom skir bladgrönska. Andas. Men för mig, som för det flesta, är våren en ganska hektiskt tid. Det mesta som ska göras är egentligen härligt. Det svåra är att inte tappa balansen.

Vila, stillhet, meditation,
hav, skog och fågelsång
Vandra barfota i sanden
Städning, båtfix, fönstertvätt
Läsa, skriva, sjunga och plantera blommor
Räfsa löv och rensa garderoben
Det första iskalla morgondoppet
Kaffekoppen vid solvarm vägg
Balansgång mellan göra och bara vara

Inlägg nummer 51  i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Halvvägs

2 svar

Det trodde jag inte! Jag har bloggat i femtio dagar i sträck. Nåja, nästan. Jag har kommit halvvägs på väg mot målet i utmaningen #blogg100. Wow!

När jag nu kan se tillbaka på en lång radda inlägg måste jag stanna upp och reflektera en smula.

Hur känns det? Kommer jag att fullfölja? Är det meningsfullt?

Ja, men självklart kommer jag att fortsätta i femtio dagar till. Det superkul att få skriva. I och med den här utmaningen har jag gett mig själv tillåtelse att använda en del av min dag till detta. Om jag inte hade bestämt mig för att skriva varje dag hade jag inte skrivit en bråkdel av dessa inlägg. Så fort det känns motigt är det så enkelt att bara strunta i det. Och motigt känns det så fort jag inte har en bra idé, är trött, splittrad eller allmänt oinspirerad.

Det fina är att inspirationen ofta kommer när jag sätter mig vid tangenterna. Jag kanske kollar igenom mina bilder eller läser något som jag vill kommentera eller fundera över. Många gånger tar det längre tid än jag hade tänkt mig, för en till synes enkel tanke kräver att jag läser på mer, funderar mer, tänker till, formulerar mig tydligare. På något sätt tror jag att detta bidrar till att utveckla mitt tänkande.

Vad säger ni om det? Bloggandet gör mig visare. Gillar den tanken!

IMG_4295

Inlägg nummer 50 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Tankar på tåg

Lämna ett svar

Tycker om att åka tåg, särskilt när det inte är krångel eller förseningar – som i dag. Åker från skönt besök hos syster i Linköping hem till Stockholm. Än så länge rullar vi på genom det nyvakna vårlandskapet. Vitsippsbackar, glittrande sjöar, björkar med nyfikna musöron.

Läser, sover, tänker, tittar ut. Och hoppas att  ett briljant blogginlägg ska uppenbara sig. Tjuvlyssnar  på gubbsen i fyrtioårsåldern framför mig, men får inga uppslag.

Snart dags att packa ihop. Nästan lite synd. Hade gärna åkt längre. Om de hade haft restaurangvagn.

Inllägg nummer 46 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Vårkänslor

4 svar

Gick genom stan i går, Sveavägen. Folk log, åt glass, hade picknick på parkbänkar. Solen värmde, på riktigt. Mötte ett par goda vänner som hade tid att prata en stund. Vandrade vidare utan brådska.

Avslutade dagen med sång. Min fina och skönsjungande vän är med i en kör och de hade en härlig konsert. Det var kyligare ute när jag gick hem. Men jag var varm inuti.

Scilla vid Adolf Fredriks kyrka.

Scilla vid Adolf Fredriks kyrka.

Inllägg nummer 45 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Mossa i munnen

4 svar

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Deklarationstider

2 svar

Det var en gång för längesen, anno 2008 närmare bestämt. Jag hade frilansat några år, men bestämde mig för att lägga ned min språkkonsultfirma Concisio. Varför? För att jag tyckte det var så jobbigt med bokföring och deklaration (bland annat). Jag lovade mig själv: Aldrig mer! Och jag har verkligen njutit av att få lön den 25e och klicka i den lilla rutan på Skatteverkets webbplats. Vips är det klart!

När jag fick min bok antagen till förlag ändrades allt. Jag har blåst liv i Concisio och jag börjar bli klar med bok nr två. Underbart! Men …

… nu måste jag deklarera igen! Nej, jag vet, man kan ta hjälp. Men saken är den att jag har så få transaktioner: väldigt få utgifter och – tyvärr – ännu färre inkomster. Jag har ett smidigt bokföringsprogram. Det är superenkelt att deklarera med skatteverkets e-tjänster. Men …

… hur kommer det sig då att Skatteverkets informationsträff som jag var på i går kväll tog tre timmar? Och när vi nu sparar så mycket papper med hjälp av e-tjänster – hur kan jag komma hemsläpande med hela den här bunten fullmatade broschyrer? Va?

Men jag ger mig inte. Jag vill förstå. Och jag vill klara mig själv. Någorlunda.

image

Inllägg nummer 39 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.