månadsarkiv: mars 2016

Haiku, ärter och arsenik

Från Historiska museet.

Från Historiska museet.

Avund, ont uppsåt
Arsenik i ärtsoppan
– eller i vinet?

Ja, hur var det egentligen med Erik XIV och ärtsoppan?

Jag får hämta hjälp av historikern Dick Harrisson på sajten Populär historia:

”Den i särklass mest kända skrönan om Erik XIV är att han ska ha mördats med förgiftad ärtsoppa. Stämmer verkligen detta? Erik avled på Örbyhus kort tid efter midnatt den 26 februari 1577. Det finns vittnen både till själva dödsfallet och till den sjukdom som ändade hans liv, eftersom två präster var närvarande vid dödsbädden och folk på slottet rapporterade till Johan III om förloppet. // När Erik avlidit for Johan Henriksson genast till kungen och gav honom den välkomna nyheten. Johan III ordnade raskt en begravning: kroppen balsamerades, fördes till Västerås domkyrka och stod på lit de parade i tre dagar, allt för att övertyga folket att Erik verkligen hade dött.

Redan vid denna tid började förgiftningsrykten cirkulera. Hertig Karl, Johans yngre bror, kritiserade kungen i brev för att ingen av rikets höga herrar varit med vid dödsbädden – just detta bäddade ju för ryktesspridning om ont uppsåt. //

I samband med restaureringen av Västerås domkyrka på 1950-talet undersöktes Erik XIV:s kvarlevor noggrant. Forskarna påträffade stora mängder arsenik i kroppen, begravningstextilierna och den ursprungliga träkistan. De bevisade också att arseniken inte kunde ha tillförts kroppen efter döden. Av detta har man dragit slutsatsen att exkungen med all säkerhet dog av arsenikförgiftning. Mord, alltså. Högste ansvarig var sannolikt den kunglige halvbrodern Johan III. Men ärtsoppa? Nej, det kunde man inte bevisa. Mer sannolikt är att arseniken blandades i vin.”

Läs mer på Populär historia.

”Två ting äro vita, Tintomara – oskuld och arsenik”

(Carl Jonas Love Almqvist i boken Drottningens juvelsmycke)

Stipendiat på Ellen Keys Strand

För många år sedan berättade min mamma att hon hade varit och hälsat på Ellen Key på Strand. Ja, Ellen Key var inte hemma, hon dog 1926, men hon tar fortfarande emot gäster. Ellen Keys avsikt med Strand var att skapa ett hem på ”riktiga landet” dit i första hand storstadskvinnor skulle kunna komma och bo i några veckor under sommaren. Denna verksamhet fortsätter än i dag och Strand tar emot gäster, stipendiater, i fem tvåveckorsperioder från maj till september. Det är fortfarande kvinnor som får denna möjlighet; kvinnor som behöver stillhet, ro och inspiration för att kunna koncentrera sig på något. Ofta ett skrivprojekt av något slag.

2014 besökte jag Strand och det var precis så fint som jag tänkt mig. I många år har jag drömt om att en gång få komma till Strand som stipendiat, men jag har aldrig vågat söka. I år tog jag mod till mig. Det brukar vara många sökande, och de tar bara emot fyra stipendiater åt gången under fem perioder per år. Tänk om jag kunde bli en av de utvalda.

Ellen Key på Hallwylska

Förra helgen var jag på Hallwylska museet. De har en utställning som heter ”Skönhet för alla i nytt ljus” där bland annat Ellen Keys tankar om ”god smak och skönhet i hemmen” presenteras. Där hittade jag en fin modell av Ellen Keys Strand.

IMG_8813

Jag böjde mig fram och kikade in genom gästrumsfönstret på andra våningen. ”Där”, tänkte jag, ”där vill jag läsa, skriva och sova någon gång. Kanske redan i år.” Ellen Key såg på mig från tavlan på väggen. Hon ser ganska barsk ut, men visst log hon lite?

IMG_8811

Och ja, som ni kanske har anat …

Min dröm har gått i uppfyllelse. Häromdagen fick jag besked: Jag har blivit antagen som stipendiat. I september åker jag till Strand för att bo där i nästan två veckor.  Jag är så lycklig och förväntansfull.

image

Ellen Key

Det finns så mycket att säga om Ellen Key, hennes liv och gärning, så jag kommer självklart att återvända till detta ämne. Men några ord är ändå på sin plats redan nu. Så här presenteras hon av Ellen Keys stiftelse:

Ellen Key (1849 – 1926) var en världsberömd författare, pedagog, fredsivrare, kvinnosakskämpe och visionär. Hon växte upp på Sundsholms herrgård utanför Västervik i en politiskt engagerad familj, men flyttade som 30-åring till Stockholm då gården gått i konkurs, och försörjde sig som lärare i Anna Wittlocks skola. Hon blev tidigt opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor.

Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. År 1900 slog hon igenom internationellt med sin mest berömda bok, Barnets Århundrade, som inom kort översattes till 13 språk. Vid konflikten med Norge 1905 blev hon kallad antipatriot eftersom hon förespråkade en fredlig upplösning av unionen, men fortsatte att engagera sig i fredsfrågor under första världskriget, bland annat genom att kräva att kvinnor skulle få inflytande i samhället, inte minst genom lika rösträtt. Själv kunde hon rösta för första gången 1921, 72 år gammal. Hon dog på Strand den 26 april 1926.

Texten är hämtad från Ellen Keys stiftelse. Läs mer på deras sida. 

Besök på Dramaten

I går flydde jag undan ett iskallt duggregn in i en förtrollad värld bakom kulisserna på Dramaten. Jag gick en guidad tur med en kunnig guide som visade runt på scen och i salong, bland konst och kostym, i marmorfoajé och loger. I kostymförrådet fick vi se en mörkt grön dräkt som var med i Strindbergs Mäster Olof då teatern invigdes, 18 februari 1908.

IMG_8816

När vi satt i salongen och och lutade huvudena bakåt för att beundra  Julius Kronbergs vackra runda målning med skaldekonstens gud Apollon omgiven av de nio muserna kom Rolf Lassgård ut på stora scenen och värmde upp kropp och röst. Då var det inte lätt för guiden att göra sig hörd … Lassgård spelar Karl-Oskar i Utvandrarna som hade nypremiär i går kväll. Jag hade tur och fick en sista-minuten-biljett i mitten av bänk tre. Lite öm i nacken blev jag – men det var det värt. Vilken föreställning!

Utvandrarna

Dramatisering av Irena Kraus, regi och koreografi av Mats Ek

Stina Ekblad gör en fantastisk Kristina. Christoffer Svensson en underbar Robert. Och det var en upplevelse att se Malin Ek i rollen som den lilla allvarliga dottern Anna. Hela ensemblen var så samspelt och skicklig. Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Traditionellt och nyskrivet i vemodig folkton förstärkte skeenden och personligheter med hjälp av Mats Eks magiska koreografi. Och scenografin! Foto, film, finurliga trälådor och det väldiga skeppet. Jag blev lika sjösjuk som amerikaresenärerna när det stormade.

Jag tror att Vilhelm Moberg skulle ha älskat den här föreställningen. Han kunde inte ana eller gissa att hans stora verk nu är mer aktuellt än någonsin. Att vi nu, en bit in på 2000-talet, skulle bli ett land som tar emot nödställda människor på flykt. Att vi behöver Karl-Oskar och Krisitna än en gång för att känna migranternas öden på vår egen hud. Historien upprepar sig. Krig, svält och nöd är inte utrotade fenomen på vår jord.

Moberg får avsluta det här inlägget med sina egna ord:

Ur Utvandrarna av Vilhelm Moberg, 1949

De första utvandrarna visste föga om landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en miljon människor skulle följa efter dem från hemlandet. De kunde icke veta, att fjärdedelen av deras eget folk skulle vara bosatt i det nya landet hundra år senare och att deras avkomlingar där skulle bruka större åkervidder än hela Sverige rymde vid denna tid. De kunde icke ana eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli följden och frukten av deras företag – famlande och vågsamt, klandrat och hånat av de hemmablivande och påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr.

IMG_8831

Läs mer om Dramatens dramatiska historia på Statens fastighetsverk!