Kategoriarkiv: För hjärtat

Om att skriva

Del tre i min serie Hemligheten i Haga börjar äntligen bli klar. Jag är inne i en bearbetningsfas nu. Inom kort kommer finputsningen. Och sen korrektur. Och sen en sista koll. Och den allra sista kollen …. Jag upphör aldrig att fascineras av att det här med att skriva böcker är så tidskrävande. Och min beundran för alla som lyckas skriva bok efter bok hela livet växer.

Jag har alltid gillat att läsa om skrivprocessen, om hur författare arbetar. På något sätt försöker jag väl knäcka koden, förstå på djupet hur det här arbetet går till, för att själv kunna bli bättre på det. Men det är alltid så vagt, så hemlighetsfullt och ogripbart. Och alla har olika berättelser om sitt skrivande.

För mig är det en process i ständig förändring. Precis när jag tror att jag har fattat något, när jag tror att jag har hittat ett sätt som fungerar, ändras allt och jag fattar ingenting.

På många sätt påminner det här om hur jag tyckte det var att bli mamma. Ett sökande och ett prövande. Precis när jag trodde att jag hade hittat ett sätt som fungerade, en rutin att hålla sig till, förändrades allt. Barnen växte och utvecklades. Jag växte och utvecklades. Vi som föräldrar växte och utvecklades. Vi som familj växte och utvecklades. Tiderna förändrades!

Så nej … Jag börjar inse att jag aldrig kommer att hitta det där trygga lugnet, den säkra lunken som alltid funkar. Inte som förälder. Inte som medmänniska. Och inte som författare.

Och det är väl härligt!

Något annat som är härligt är våren. Cyklade runt Brunnsviken i dag i strålande sol. Tankarna och fantasin flög fritt, inspirerade av miljön som jag skriver om i mina böcker. Nya idéer börjar spira likt vitsippsbladen under fjolårslöven. Men först ska Silversländan bli klar!

Italienska terassen i Bergianska. Brunnsviken glittrar i aprilsolen.

Gäst hos Ellen Key på Strand

img_0908

Vilar vid Vättern
blicken söker horisont
gäst hos Ellen Key

Tisdag 13 september steg jag in i rummet som skulle vara mitt hem i nästan två veckor. På bilden ovan kan du ser var jag bodde: hörnrummet med utsikt över Vätterns vida vatten. Bakom mig ruvar det sagoomspunna Omberg. En kort promenad härifrån ligger Alvastra klosterruin och slätten breder ut sig. En inspirerande och samtidigt lugnande miljö.

Dagar på Strand

Så vad gör en stipendiat på Stand? Det är väldigt olika, men det som förenar oss fyra är intresset för författaren, pedagogen, filosofen, samhällskritikern och människan Ellen Key (1849-1926). Ellen bestämde redan under sin livstid att Strand skulle ta emot kvinnor som gäster, så vi är en del i en lång tradition. Ellen ville att kvinnorna skulle få möjlighet att sträcka ut ryggen, både kroppsligen och själsligen:

Rätar på ryggen
andligen och lekamligt
det gör vi på Strand

Mina dagar såg oftast ut så här: Vaknade tidigt, morrondopp, frukost i solen på trappan, kanske samtal med en av de andra stipendiaterna.

Vaknar i tyst hus
simmar ut i morgondis
frukost på trappan

Under förmiddagen skrev jag på min bok, Silversländan. Och i min prickiga haikubok. Tre haikudikter om dagen blev det. Korta sammanfattningar av intryck och känslor. Oftast satt jag i mitt fina rum, ibland vid något av Ellen Keys andra skrivbord. Det finns skrivbord i alla rum på Strand, men viktigast i ett rum är människor, blommor och böcker enligt Ellen.  Så här formulerade jag detta i haikuform när jag var där.

Sensommarblomster
plockar och sätter i vas
tror Ellen Key ler

Viktigt i ett rum:
människor, blommor, böcker
därför trivs jag här

img_0906

Efter lunchen i Ellens kök tog jag en promenad i bokskogen, upp på Ombergs hjässa eller en cykeltur. Funderade och fantiserade, spann vidare på de trådar jag skrivit om under morgonen. Eftermiddagsdopp, kanske en tupplur och en lässtund brukade jag hinna med före middagen. Helst satt jag då på Solbadet, den inbyggda balkongen, och såg solen sjunka ner i Vättern.

img_0630

Bland det roligaste på Strand var att vandra runt på bara fötter i huset och undersöka böcker och tavlor i lugn och ro. Det kändes som om jag hade ett pågående samtal med Ellen under hela min vistelse.

Vandrar i ditt hus
närmar mig tyst, andäktigt
du finns kvar; det känns

img_0875

Stipendiat på Ellen Keys Strand

För många år sedan berättade min mamma att hon hade varit och hälsat på Ellen Key på Strand. Ja, Ellen Key var inte hemma, hon dog 1926, men hon tar fortfarande emot gäster. Ellen Keys avsikt med Strand var att skapa ett hem på ”riktiga landet” dit i första hand storstadskvinnor skulle kunna komma och bo i några veckor under sommaren. Denna verksamhet fortsätter än i dag och Strand tar emot gäster, stipendiater, i fem tvåveckorsperioder från maj till september. Det är fortfarande kvinnor som får denna möjlighet; kvinnor som behöver stillhet, ro och inspiration för att kunna koncentrera sig på något. Ofta ett skrivprojekt av något slag.

2014 besökte jag Strand och det var precis så fint som jag tänkt mig. I många år har jag drömt om att en gång få komma till Strand som stipendiat, men jag har aldrig vågat söka. I år tog jag mod till mig. Det brukar vara många sökande, och de tar bara emot fyra stipendiater åt gången under fem perioder per år. Tänk om jag kunde bli en av de utvalda.

Ellen Key på Hallwylska

Förra helgen var jag på Hallwylska museet. De har en utställning som heter ”Skönhet för alla i nytt ljus” där bland annat Ellen Keys tankar om ”god smak och skönhet i hemmen” presenteras. Där hittade jag en fin modell av Ellen Keys Strand.

IMG_8813

Jag böjde mig fram och kikade in genom gästrumsfönstret på andra våningen. ”Där”, tänkte jag, ”där vill jag läsa, skriva och sova någon gång. Kanske redan i år.” Ellen Key såg på mig från tavlan på väggen. Hon ser ganska barsk ut, men visst log hon lite?

IMG_8811

Och ja, som ni kanske har anat …

Min dröm har gått i uppfyllelse. Häromdagen fick jag besked: Jag har blivit antagen som stipendiat. I september åker jag till Strand för att bo där i nästan två veckor.  Jag är så lycklig och förväntansfull.

image

Ellen Key

Det finns så mycket att säga om Ellen Key, hennes liv och gärning, så jag kommer självklart att återvända till detta ämne. Men några ord är ändå på sin plats redan nu. Så här presenteras hon av Ellen Keys stiftelse:

Ellen Key (1849 – 1926) var en världsberömd författare, pedagog, fredsivrare, kvinnosakskämpe och visionär. Hon växte upp på Sundsholms herrgård utanför Västervik i en politiskt engagerad familj, men flyttade som 30-åring till Stockholm då gården gått i konkurs, och försörjde sig som lärare i Anna Wittlocks skola. Hon blev tidigt opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor.

Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. År 1900 slog hon igenom internationellt med sin mest berömda bok, Barnets Århundrade, som inom kort översattes till 13 språk. Vid konflikten med Norge 1905 blev hon kallad antipatriot eftersom hon förespråkade en fredlig upplösning av unionen, men fortsatte att engagera sig i fredsfrågor under första världskriget, bland annat genom att kräva att kvinnor skulle få inflytande i samhället, inte minst genom lika rösträtt. Själv kunde hon rösta för första gången 1921, 72 år gammal. Hon dog på Strand den 26 april 1926.

Texten är hämtad från Ellen Keys stiftelse. Läs mer på deras sida. 

Sagolikt

IMG_9259

Knappt tio minuters promenad från där jag bor, i  hörnet Sveavägen och Odenplan, tronar denna sagolika byggnad: Stockholms stadsbibliotek. Arkitekten Gunnar Asplund ritade, och i mars 1928 invigdes det. Asplund planerade även parken och övriga byggnader som hör till.

I dag finns det ca 700 000 böcker på biblioteket. En smått ofattbar siffra.

Jag var av olika skäl på jakt efter en särskild saga. Den vänliga bibliotekarien visade mig då ett gammalt slitet bokskåp med gistna glasdörrar. ”Titta här”, sa hon, ”den kan finnas i någon av de här sagosamlingarna.” Jag såg med vördnad på raderna av slitna små böcker mer röda pärmar. ”Får man låna  hem dem?” De såg så sköra ut! ”Javisst”, sa bibliotekarien och lämnade mig vid skåpet.

image1-2

Sagor av Elsa Beskow, Helena Nyblom, Einar Månsson och en massa andra som jag inte känner till, rim och ramsor, folksagor och sägner … En sagoskatt. Besöket tog längre tid än jag tänkt mig, men så är det alltid. Sagan jag sökte fanns dock inte i skåpet, men bibliotekarien lyckades hitta den åt mig. Det egendomliga trollet och solstrålen av Hjalmar Bergman. Nu har jag läst både den och flera andra gamla egendomliga sagor. Uppfylld och påfylld. Nu kan jag skriva lite igen!

image1

Dan före dan före dan …

tusen-ar-992-teaser-5nov-flodet-jpg

Nu är det inte många timmar kvar till julafton. Det fjärde ljuset brinner, adventsljuset med sina siffror är bara en liten stump och nästan alla luckorna i adventskalendern är öppnade. I år har det varit en ovanligt spännande advent. Jag har suttit klistrad vid tv:n varje morgon klockan kvart över sju och svepts med på en rasande rolig resa genom seklerna.

Jag älskar Tusen år till julafton! 

Det har varit ovanligt mycket kritik i år. Julkalendern har blivit anmäld flera gånger. Någon tycker att det är för mycket fakta, en annan att det röks och dricks för mycket, en tredje saknar tomtar, klassisk dramaturgi och tydligt jultema.

Jag älskar tomtar och troll, snö och sagor! 

Men jag måste inte ha det varje år. Inte hela tiden. Det är fascinerande att det går att berätta en så lång historia på så kort tid – uppdelat i kvartar. Skickligt! Tänk bara vad svårt att välja ut något typiskt för varje avsnitt. Miljöerna är fantastiska, birollerna underbara, maten ett spännande inslag (det är ju Historieätarna som är förlagan). Erik och Lotta guidar på sitt alldeles egna sätt genom seder, vanor, bruk och traditioner. (Ok, Erik kan vara too much i bland – men jag undrar om ungarna stör sig lika mycket som de vuxna på honom.) Och ungarna, barnen … Ja, jag instämmer i hyllningskören. Vilka helt underbart sköna människor. Det har varit en ren glädje att uppleva historien genom deras ögon och att få höra deras kloka, insiktsfulla och roliga kommentarer.

Bara två avsnitt kvar. 90-tal och sen den nya tusentalet …

Jag kommer att sakna julkalendern!

Tack så mycket för lånet av fotot ovan Svt!

God jul och gott nytt år!

IMG_5020

 

 

Sommarlov

IMG_3828

Som smultron på ett strå, så ligger de uppträdda framför mig: sommarlovsveckorna. Jag ska vara ledig från jobbet, min vänstra hjärnhalva ska få lata sig. Den högra ska ut på grönbete: läsa, leka, uppleva. När balansen är återställd kommer sagorna smygande. Då fortsätter äventyret om Hemligheten i Haga. Jag undrar just vad som ska hända i del tre …

Om en liten stund flyger jag högt ovan molnen. Söderut, till Sardinien. Spännande!

Slutet av juni
väskorna är packade
äventyr nästa

image

Mors dag

Mors dag. Kaffe, saft och tårta vid den röda stugans vita knut, under skira hängbjörkar hemma i Småland. Fågelsång, citronfjärilar, små lätta moln. Tänker alltid på en särskild tårta när jag tänker på Mors dag; vet att mamma tänker på den också, trots att vi nog bara gjorde den en gång: en gräddtårta översållad med gökärt.

gokart-1-372x279

Visste att blomman är god att äta, men inte att roten också kan användas.

Blomman används färsk. Rotknölen kan ätas färsk eller torkas. En måltidsdryck kan beredas genom att låta knölen ligga och dra i vatten en stund. Rotknölarna har under kristider bl.a. använts till mjöl som man bakade tunnbröd av. Skörda roten i mars-april eller oktober-november.

Det här läste jag på Skogsskafferiet – ätliga växter i naturen. Lånade bilden av dem också. Tack!

Min egen morsdagspresent i år är att dottern flyttar hem igen.  Lägenheten hon hyrde i andra andra hand är inte ledig längre. Välkommen hem! Och grattis på Mors dag, mamma!

Inlägg nummer 81 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

 

Blommande ö

image

I Roslagens famn på den blommande ö har vi det så här underbart nu. Solen skiner, himlen är knallblå och fåglarna kvillrar och tjattrar bland frukträden. Men vilka träd är det som blommar på bilden?

Bilderna numrerade enligt följande:

1 2
3 4

Rätt svar belönas! Facit i morgondagens inlägg.

Inlägg nummer 68 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Tröst

Gick ifatt en tvååring på Västmannagatan. Mamman gick böjd över en sparkcykel modell pytteliten och barnet gick, oändligt långsamt. Hen grät. Det var en uppgiven, trött och sorgsen gråt. Inget skrik, bara buääää. Medan jag gick förbi hann jag uppfatta den här konversationen:

Barnet: Buääää. Mamma.

Mamman: Ja, älskling.

Barnet: Dusatössamej. Buääää …

Mamman: Ja, jag ska trösta dig.

Barnet: Hemma. Buäää …

Mamman: Ja, älskling, jag ska trösta dig när vi kommer hem.

Barnet: Buääää. Tössa hemma. Buääää …

Mamman: Vi är snart hemma.

Barnet: Naat hemma. Buääää. Tössa hemma.

Det var så fint. Mammans röst var kärleksfull och varm, utan ett uns av irritation. Barnet visste att det var bättre att komma hem och bli tröstad i lugn och ro.

2015-03-06 18.27.52

Inlägg nummer 52  i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Balansgång

IMG_3324

Slutet av april. En underbar tid. Allt det sköna, ljusa, varma, gröna ligger framför oss. Helst av allt vill jag lägga mig i gräset och se upp mot himlen genom skir bladgrönska. Andas. Men för mig, som för det flesta, är våren en ganska hektiskt tid. Det mesta som ska göras är egentligen härligt. Det svåra är att inte tappa balansen.

Vila, stillhet, meditation,
hav, skog och fågelsång
Vandra barfota i sanden
Städning, båtfix, fönstertvätt
Läsa, skriva, sjunga och plantera blommor
Räfsa löv och rensa garderoben
Det första iskalla morgondoppet
Kaffekoppen vid solvarm vägg
Balansgång mellan göra och bara vara

Inlägg nummer 51  i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.