Kategoriarkiv: Betraktelse

Om språklig kreativitet

Är du omtänksam?
Kanske lite betänksam
Omhändertänksam

Under hösten och våren har jag ett annorlunda uppdrag: Lunchsvenska. Jag håller kurs i svenska för arkitekter på Tengbom under deras lunchrast. Mina deltagare kommer från flera olika länder, till exempel Kina, Polen, England, Australien, USA, Holland, Grekland. jag har en nybörjargrupp och en avancerad. De käkar sallad eller sushi samtidigt som vi pratar konstiga vokalljud, verbböjning, svenska ord, uttryck och traditioner.

För mig är det spännande och lärorikt. Jag får damma av mina grammatikkunskaper och träna upp språkkänslan. Vad är det för skillnad på ”Vad tycker du om min ritning?” och ”Vad tänker du om min ritning?” När använder vi omvänd ordföljd? Hur många partikelverb finns det i svenskan? Vad betyder egentligen ”väl” och ”ju”? Kommer ”verk” från samma ord som ”work”? Hur är det med ”värk”? Får man säga ”ba”? Vad är det för skillnad på ”stegen” och ”stegen”?

Och hur fungerar egentligen den svenska ordbildningen? Kan man sätta ihop vilka ord som helst? Ja! Det kanske är det som är det härligaste med språket: friheten, kreativiteten. Det är inte en samling regler att lära sig, nej, det är ett av många sätt att uttrycka sig. Och jag blir så imponerad över hur mycket mina elever kan. Över frågorna de ställer. Vi har så kul!

Nästa gång ska jag fråga dem vad de säger om det här ordet som jag hittade på en vägg på Söder:

 

Vårdagjämning

Vårdagjämningen
ljuset blir allt starkare
mörkret ger vika

Nationalencyklopedin kan också vara poetisk. Så här står det om vårdagjämningen:

Den tidpunkt då solen
under sin årliga rörelse längs ekliptikan
passerar himmelsekvatorn
från söder mot norr.

Ekliptikan?

Solens skenbara bana över stjärnhimlen under årets lopp.

Pure poetry.

 

Haikufredag – en poetisk betraktelse

Började dagen med att bläddra i min nyaste haikubok, från Everyman’s library pocket poets.

Fastnade för den här av poeten Shiki:

Write me down
As one who loved poetry
And persimmons

I min tolkning:

Ja, sådan är jag
en som älskar poesi
och persimoner

Vet inte varför jag fastnade för denna dikt. Vet inte ens vad en persimon är. Men visst är det väl en frukt? Var tvungen att googla. Ja visst, persimon är en frukt – från Japan förstås. Och namnet betyder gudarnas mat. Klart att en haikupoet älskar persimoner. Det får bli en persimon till efterrätt i kväll. Eller kanske i en sallad … Och sen är det bara att vänta in den gudomliga inspirationen. Resultatet får ni läsa här nästa haikufredag!

Så där är det ofta med dikter tycker jag. De leder vidare … 

Poesi kan öppna
dörrar
inåt
till våra inre landskap
drömmar, längtan
poesi kan sätt ord på det vi bara anat

Poesi kan öppna
dörrar
utåt
mot nya världar
skapa nyfikenhet, väcka lust

Persimon
En frukt jag aldrig tänkt på
förrän nu
tack Shiku
persimon … poesi

Så vad är en persimon?

Persimon betyder gudarnas mat på latin och frukten härstammar från Japan. Det egentliga namnet på frukten är kaki, medan persimon och sharon är olika sorter av frukten.

Det planteras runt 400 arter av kaki och de odlas vanligtvis i Kina, Korea, Japan, Brasilien, Turkiet och Italien. Sharon har fått sitt namn efter att den odlas i sharondalen i Israel.

Persimon är oftast större och oval i formen medan sharon är mindre och utseendemässigt kan man säga att de påminner om en orange tomat. Frukten har en ljuvligt söt smak och kan ätas med skalet på. Passar bra i en sallad med getost, nötter eller bönor.

Persimon innehåller en massa nyttigheter som betakaroten som omvandlas till A-vitamin, C-vitamin, järn, kalium, mangan och kalcium. Persimon innehåller även karotenoider som ger den karakteristiska orange färgen och katekiner. Katekiner är kända för att ha antiinflammatorisk och antibiotisk verkan samt ger skydd åt små blodkärl.

Tack för information om persimon Sund.nu. Jag lånade även bilden från denna sida. 

Haikufredag is back

Ja, var är väl en fredag utan en haiku? 

Häromdagen hittade jag en oemotståndlig liten bok i ett skyltfönster på Söder. HAIKU heter boken helt enkelt, från Everyman’s library pocket poets. En samling haikudikter på engelska, översatta från kinesiska och japanska, av flera olika haikumästare.

Ett kapitel heter Phases of the Moon. Ett passande tema för mig som skriver tidsresor. För att kunna resa i tiden i mina böcker måste man ha ett månur där tiden ställs in med hjälp av fullmånens strålar …

The moon in the water
turned a somersault
And floated away

En kullerbytta! Bara ordet … här i en haiku av – Oshima Ryota (1718–1787). När haikudikter översätts till andra språk bryts ofta reglerna upp. Antalet stavelser är inte så viktigt – det viktiga är essensen: att fånga ögonblicket. Och evigheten. Själv brukar jag lyckas hyfsat med ögonblicket, men kämpar med evighetsperspektivet … Räkna stavelser är jag dock rätt bra på. Så här kommer min tolkning av Ryotas haiku:

Månens spegelbild
gjorde en kullerbytta
och flöt vidare

 

Mässor och möten

Den omtalade Bokmässan i Göteborg är över för i år. Tyvärr handlade debatter, diskussioner och samtal i år mindre om böcker och läsning, mer om högerextremism, nazister och våld. För mig som var där handlade mässan dock mest om möten.

Så många varma, inspirerande möten, både under mässan och på kvällarna, eftersom jag passade på att träffa nära och kära som bor i Göteborg. Möten som gav mig ork och energi. Möten som stärkte min tro på att vi är många fler som vill kämpa för ett öppet, demokratiskt, medmänskligt samhälle. Mängder av aktiviteter i denna anda pågick samtidigt i Göteborg. Det är underbart, men jag är fortfarande så ovan vid att vi ens behöver prata om att stå upp för mänskliga rättigheter. Jag trodde det var självklart. Men i dag måste vi vara tydliga, som barnen som bor i huset på bilden nedan: ”Alla är lika mycket värda”.

I en villaträdgård i Göteborg.

Mitt möte med Anna Högberg, en vän sedan över tjugo år tillbaka, kommer jag aldrig att glömma. Anna och hennes man kom till bokmässan med en fantastisk gåva: Hon, hennes barn och hennes mamma hade hjälpts åt att skapa hjältinnorna i mina böcker, Susanna och Emma.

Anna Högberg kom med presenter.

Möten med Idusvänner. En stor och viktig del av mässan är att träffa min förläggare Ulrika Slottner,  de andra som jobbar på Idus förlag och alla mina författarkollegor. En härlig samling trevliga människor som det alltid är inspirerande att prata med och utbyta erfarenheter med.

Fina möten! Här med Ulrika Slottner, Cecilia Rojek och Annica Hedin.

Ett möte ledde dessutom till en recension! På tåget hem hamnade jag bredvid Leif-Rune Strandell, redaktör på nättidningen DAST Magazine. Vi hade ett fint samtal om mässan, läsning och skrivande. Nu har han läst Hemligheten i Haga och recenserat den. Man måste inte vara mellan sju och tolv år för att uppskatta en spännande tidsresa ….

Det är en berättelse med två tioåriga flickor i huvudrollen, så ni kan ju räkna ut målgruppens ålder. Fast då vill jag tillägga att jag, många decennier äldre, greps av deras äventyr och skyndade mig att läsa färdigt.

Läs hela Leif-Rune Strandells recension på DAST Magazine.

Om att skriva

Del tre i min serie Hemligheten i Haga börjar äntligen bli klar. Jag är inne i en bearbetningsfas nu. Inom kort kommer finputsningen. Och sen korrektur. Och sen en sista koll. Och den allra sista kollen …. Jag upphör aldrig att fascineras av att det här med att skriva böcker är så tidskrävande. Och min beundran för alla som lyckas skriva bok efter bok hela livet växer.

Jag har alltid gillat att läsa om skrivprocessen, om hur författare arbetar. På något sätt försöker jag väl knäcka koden, förstå på djupet hur det här arbetet går till, för att själv kunna bli bättre på det. Men det är alltid så vagt, så hemlighetsfullt och ogripbart. Och alla har olika berättelser om sitt skrivande.

För mig är det en process i ständig förändring. Precis när jag tror att jag har fattat något, när jag tror att jag har hittat ett sätt som fungerar, ändras allt och jag fattar ingenting.

På många sätt påminner det här om hur jag tyckte det var att bli mamma. Ett sökande och ett prövande. Precis när jag trodde att jag hade hittat ett sätt som fungerade, en rutin att hålla sig till, förändrades allt. Barnen växte och utvecklades. Jag växte och utvecklades. Vi som föräldrar växte och utvecklades. Vi som familj växte och utvecklades. Tiderna förändrades!

Så nej … Jag börjar inse att jag aldrig kommer att hitta det där trygga lugnet, den säkra lunken som alltid funkar. Inte som förälder. Inte som medmänniska. Och inte som författare.

Och det är väl härligt!

Något annat som är härligt är våren. Cyklade runt Brunnsviken i dag i strålande sol. Tankarna och fantasin flög fritt, inspirerade av miljön som jag skriver om i mina böcker. Nya idéer börjar spira likt vitsippsbladen under fjolårslöven. Men först ska Silversländan bli klar!

Italienska terassen i Bergianska. Brunnsviken glittrar i aprilsolen.

Gäst hos Ellen Key på Strand

img_0908

Vilar vid Vättern
blicken söker horisont
gäst hos Ellen Key

Tisdag 13 september steg jag in i rummet som skulle vara mitt hem i nästan två veckor. På bilden ovan kan du ser var jag bodde: hörnrummet med utsikt över Vätterns vida vatten. Bakom mig ruvar det sagoomspunna Omberg. En kort promenad härifrån ligger Alvastra klosterruin och slätten breder ut sig. En inspirerande och samtidigt lugnande miljö.

Dagar på Strand

Så vad gör en stipendiat på Stand? Det är väldigt olika, men det som förenar oss fyra är intresset för författaren, pedagogen, filosofen, samhällskritikern och människan Ellen Key (1849-1926). Ellen bestämde redan under sin livstid att Strand skulle ta emot kvinnor som gäster, så vi är en del i en lång tradition. Ellen ville att kvinnorna skulle få möjlighet att sträcka ut ryggen, både kroppsligen och själsligen:

Rätar på ryggen
andligen och lekamligt
det gör vi på Strand

Mina dagar såg oftast ut så här: Vaknade tidigt, morrondopp, frukost i solen på trappan, kanske samtal med en av de andra stipendiaterna.

Vaknar i tyst hus
simmar ut i morgondis
frukost på trappan

Under förmiddagen skrev jag på min bok, Silversländan. Och i min prickiga haikubok. Tre haikudikter om dagen blev det. Korta sammanfattningar av intryck och känslor. Oftast satt jag i mitt fina rum, ibland vid något av Ellen Keys andra skrivbord. Det finns skrivbord i alla rum på Strand, men viktigast i ett rum är människor, blommor och böcker enligt Ellen.  Så här formulerade jag detta i haikuform när jag var där.

Sensommarblomster
plockar och sätter i vas
tror Ellen Key ler

Viktigt i ett rum:
människor, blommor, böcker
därför trivs jag här

img_0906

Efter lunchen i Ellens kök tog jag en promenad i bokskogen, upp på Ombergs hjässa eller en cykeltur. Funderade och fantiserade, spann vidare på de trådar jag skrivit om under morgonen. Eftermiddagsdopp, kanske en tupplur och en lässtund brukade jag hinna med före middagen. Helst satt jag då på Solbadet, den inbyggda balkongen, och såg solen sjunka ner i Vättern.

img_0630

Bland det roligaste på Strand var att vandra runt på bara fötter i huset och undersöka böcker och tavlor i lugn och ro. Det kändes som om jag hade ett pågående samtal med Ellen under hela min vistelse.

Vandrar i ditt hus
närmar mig tyst, andäktigt
du finns kvar; det känns

img_0875

Haikufredag i sensommartid

IMG_4275

Tillbaka i stan, tillbaka till jobbet. Nästan en hel vecka med skor på fötterna. I går hade jag till och med fleecevantar när jag cyklade på morgonen. Men det är inte höst än, det är sensommar. Jag tror nog värmen är på väg tillbaka. Just  nu lyser i alla fall en skön morgonsol över hustaken här utanför.

Utmaningen nu är att fortsätta med mitt skrivande liv, inte blir alldeles uppslukad av jobbet. Vet ju att det är lätt hänt. Men vet också flera sätt att hålla kreativiteten vid liv och fantasin levande: Läsa, vila, träna, sköna samtal, skriva morgonsidor (flödesskriva en liten stund varje morgon).

Och så har jag bloggen. Ett kreativt andningshål. Från och med nu blir det haikufredag igen, och förhoppningsvis ett och annat blogginlägg även andra dagar.

Skön augusti!

Morgonen är blå
första veckan avklarad
och helgen hägrar

Dan före dan före dan …

tusen-ar-992-teaser-5nov-flodet-jpg

Nu är det inte många timmar kvar till julafton. Det fjärde ljuset brinner, adventsljuset med sina siffror är bara en liten stump och nästan alla luckorna i adventskalendern är öppnade. I år har det varit en ovanligt spännande advent. Jag har suttit klistrad vid tv:n varje morgon klockan kvart över sju och svepts med på en rasande rolig resa genom seklerna.

Jag älskar Tusen år till julafton! 

Det har varit ovanligt mycket kritik i år. Julkalendern har blivit anmäld flera gånger. Någon tycker att det är för mycket fakta, en annan att det röks och dricks för mycket, en tredje saknar tomtar, klassisk dramaturgi och tydligt jultema.

Jag älskar tomtar och troll, snö och sagor! 

Men jag måste inte ha det varje år. Inte hela tiden. Det är fascinerande att det går att berätta en så lång historia på så kort tid – uppdelat i kvartar. Skickligt! Tänk bara vad svårt att välja ut något typiskt för varje avsnitt. Miljöerna är fantastiska, birollerna underbara, maten ett spännande inslag (det är ju Historieätarna som är förlagan). Erik och Lotta guidar på sitt alldeles egna sätt genom seder, vanor, bruk och traditioner. (Ok, Erik kan vara too much i bland – men jag undrar om ungarna stör sig lika mycket som de vuxna på honom.) Och ungarna, barnen … Ja, jag instämmer i hyllningskören. Vilka helt underbart sköna människor. Det har varit en ren glädje att uppleva historien genom deras ögon och att få höra deras kloka, insiktsfulla och roliga kommentarer.

Bara två avsnitt kvar. 90-tal och sen den nya tusentalet …

Jag kommer att sakna julkalendern!

Tack så mycket för lånet av fotot ovan Svt!

God jul och gott nytt år!

IMG_5020

 

 

Sent i november

IMG_0610

Sent i november
tankar och känslor i kaos
längtar efter tröst

Ja, det börjar bli sent i november, och mörkt på jorden. På många sätt. Tankarna famlar, försöker få tag, försöker förstå vad som händer omkring oss – vad som händer med världen. Men tankarna orkar inte fram. Orden räcker inte till. När jag försöker formulera mig löser de upp sig och blir till något ogripbart, vasst, kallt och slipprigt.

Då är jag tacksam för andra som inte ger upp; författare som ger mina tankar och känslor röst. Som Malin Ullgren i DN, 18 november:

Att kämpa emot känslan av undergång är en motståndshandling. // Det är just nu lätt att förlamas av en utbredd uppgivenhet. Men att ha tålamod med det komplexa, gråzonerna, kan vara själva motgiftet mot tidens hatiska reflex.

Ordvalet gråzoner lånar Malin Ullgren från Åsne Seierstad, DN 17 november:

Gråzonen är IS:s krigszon. Den finns i Paris, den finns i Stockholm och Oslo. Den är det man hittar mellan svart och vitt. Mellan oss och dem. Mellan med och mot. Man kan kalla zonen grå, eller man kan kalla den färgrik. I Norge använder man uttrycket ”Det färgrika samhället”. Somliga använder det som skällsord, som en norsk naivitet, som något som kommer att föra landet mot undergång, förinta de ljusa och blåögda. Och liksom de högerextrema hatar det färgrika, hatar IS det grå. Det är bara två ord för samma sak, för om man blandar alla färger blir det som bekant grått.

På något sätt ger dig mig tröst att läsa insiktsfulla resonemang om tillståndet i världen. Det kanske inte löser några problem, men det ger andra perspektiv. Visar att mina famlande tankar är på rätt spår. Det finns så mycket gott att glädja sig åt, alla dessa färger, nyanser, gråskalor som är själva livet på jorden. För det där andra, det svarta och det vita – hatet, intoleransen, konflikterna kring nationalitet och religion etc – har jag så svårt att förstå mig på, eftersom jag har haft lyckan att växa upp i ett sammanhang där det inte är viktigt.

Sent i november (1970) är Tove Janssons sista bok om Mumintrollen. En berättelse om längtan efter tillhörighet. Homsan berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av.  Att höra till, att ha ett sammanhang, ”att få vara samman med varandra”, med Toves ord. Kanske det enda botemedlet mot uppgivenhet och förlamning. Tyvärr kan längtan efter tillhörighet leda fel, som vi har sett, till destruktiva sammanhang som drivs av hat istället för kärlek. Så vad kan vi göra? Vi kan kämpa för att ingen ska hamna ute i kylan. Lättare sagt än gjort. Men kanske alldeles nödvändigt.

Tove Jansson kan trösta som få. Så hon får avsluta med några rader ur sin Höstvisa.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Lyssna på Höstvisa av Tove Jansson med Cumulus.