Kategoriarkiv: Kreativitet

Skrivarstuga och jazz på S:t Pauls bokhandel

Lördag 19 maj, Pingstafton 2018, öppnade den mysiga bokhandeln S:t Pauls bok- & pappershandel vid Mariatorget på Söder i Stockholm dörrarna för musik och skrivande. Jag presenterade roliga skrivövningar och Jesse Lindgren & his Rythm spelade cool jazz.

Solen flödade och många flanörer tittade in, knaprade popcorn, skrev en haiku inspirerad av våren och musiken och pratade en stund. En härlig dag!

Jesse Lindgren & his Rythm.

Lyssna på musiken! Video

Vinnare i skrivtävlingen!

Många besökare  deltog i min skrivtävling. Äntligen har den enväldiga juryn fattat sitt beslut. Trumvirvel! Vinnare av valfri bok i serien Hemligheten i Haga är …

Mira Erlandsson!

Tävlingsbidrag: Novell och haiku

Miras novell med färdig inledningsmening

Plötsligt kom jag på att det var min flickväns födelsedag. Jag skyndade ut genom dörren och ner för trappan. Jag sprang förbi Leonardo da Vincis tavlor först, och sen Dalís. Det gick så snabbt att jag inte la märke till min favorittavla, ”Den brinnande giraffen”. Jag bytte om till min Leviströja och mina vita, söndriga jeans mitt i farten. Till slut var jag nere och fixade direkt en skål med flingor och mjölk. Efter det greppade jag min mobil, mina nycklar och min plånbok. När jag var halvvägs ut genom dörren kom jag på presenten. Jag sprang direkt tillbaka in, men när jag sen vände mig om stod jag näsa mot näsa med min flickvän. Hon var orolig, det syntes.

Den enväldiga juryns motivering: Mira får priset för den täta stilen, tempot och fantasin. Det är en konst att skriva så medryckande att läsaren blir andfådd! Jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Vad hände sen?

Haiku: Pingst på Mariatorget

Hundar i en park
Människor i en grupp går
Fontän mitt i allt

Den enväldiga juryns motivering: Mira får priset för ett fint ögonblick. En snabbt fångad och tydlig bild med liv och rörelse.

Juryns hedersomnämnande 

Tomas Erlandsson för två stämningsfulla haikudikter. Ett extra plus för att Bellman fick komma med på ett hörn, eftersom han har en förmåga att dyka upp även i mina böcker.

Tyst hon skriver ord
St Pauls speglar stadens liv
Torgets brus ger lugn

Tors brons skimrar grön
Där Bellmans ande vakar
Bladen närs av sol

Ketty Dolk för sin fina musikaliska stilstudie i haikuform:

Trombonen puttrar
gitarristen kompar fint
pingst i bokhandeln

Jill för en en varm poetiskt skildring av stunden och känslan. Och för att silversländan fick vara med!

Silversländor och blåsande horn.
Jag vaknar med en vän, den vännen
och allt är plötsligt rätt igen

GRATTIS!

TACK Anneli Ljung Nordensköld för att jag fick vara i din fina bokhandel!

Och TACK alla som kom!
Både Anneli och jag tycker att det var så kul och lyckat – så det blir säkert fler skrivarstugor på S:t Pauls. Välkomna då!

 

Om språklig kreativitet

Är du omtänksam?
Kanske lite betänksam
Omhändertänksam

Under hösten och våren har jag ett annorlunda uppdrag: Lunchsvenska. Jag håller kurs i svenska för arkitekter på Tengbom under deras lunchrast. Mina deltagare kommer från flera olika länder, till exempel Kina, Polen, England, Australien, USA, Holland, Grekland. jag har en nybörjargrupp och en avancerad. De käkar sallad eller sushi samtidigt som vi pratar konstiga vokalljud, verbböjning, svenska ord, uttryck och traditioner.

För mig är det spännande och lärorikt. Jag får damma av mina grammatikkunskaper och träna upp språkkänslan. Vad är det för skillnad på ”Vad tycker du om min ritning?” och ”Vad tänker du om min ritning?” När använder vi omvänd ordföljd? Hur många partikelverb finns det i svenskan? Vad betyder egentligen ”väl” och ”ju”? Kommer ”verk” från samma ord som ”work”? Hur är det med ”värk”? Får man säga ”ba”? Vad är det för skillnad på ”stegen” och ”stegen”?

Och hur fungerar egentligen den svenska ordbildningen? Kan man sätta ihop vilka ord som helst? Ja! Det kanske är det som är det härligaste med språket: friheten, kreativiteten. Det är inte en samling regler att lära sig, nej, det är ett av många sätt att uttrycka sig. Och jag blir så imponerad över hur mycket mina elever kan. Över frågorna de ställer. Vi har så kul!

Nästa gång ska jag fråga dem vad de säger om det här ordet som jag hittade på en vägg på Söder:

 

Haikufredag med antihaiku

Vad är väl en haiku? Och vad är det väl inte?

Så här beskriver dagens gäst, stjärnpedagogen och örebropoeten Magnus Kirchhoff, den ädla konsten:

Ett två tre fyr fem
Ett två tre fyr fem sex sju
Så är en haiku

Å så en antihaiku

Ett två tre fyra fem
Ett två tre fyra fem sex sju
Så är inte en haiku

Frågor på det?

Trevlig helg!

 

Mässor och möten

Den omtalade Bokmässan i Göteborg är över för i år. Tyvärr handlade debatter, diskussioner och samtal i år mindre om böcker och läsning, mer om högerextremism, nazister och våld. För mig som var där handlade mässan dock mest om möten.

Så många varma, inspirerande möten, både under mässan och på kvällarna, eftersom jag passade på att träffa nära och kära som bor i Göteborg. Möten som gav mig ork och energi. Möten som stärkte min tro på att vi är många fler som vill kämpa för ett öppet, demokratiskt, medmänskligt samhälle. Mängder av aktiviteter i denna anda pågick samtidigt i Göteborg. Det är underbart, men jag är fortfarande så ovan vid att vi ens behöver prata om att stå upp för mänskliga rättigheter. Jag trodde det var självklart. Men i dag måste vi vara tydliga, som barnen som bor i huset på bilden nedan: ”Alla är lika mycket värda”.

I en villaträdgård i Göteborg.

Mitt möte med Anna Högberg, en vän sedan över tjugo år tillbaka, kommer jag aldrig att glömma. Anna och hennes man kom till bokmässan med en fantastisk gåva: Hon, hennes barn och hennes mamma hade hjälpts åt att skapa hjältinnorna i mina böcker, Susanna och Emma.

Anna Högberg kom med presenter.

Möten med Idusvänner. En stor och viktig del av mässan är att träffa min förläggare Ulrika Slottner,  de andra som jobbar på Idus förlag och alla mina författarkollegor. En härlig samling trevliga människor som det alltid är inspirerande att prata med och utbyta erfarenheter med.

Fina möten! Här med Ulrika Slottner, Cecilia Rojek och Annica Hedin.

Ett möte ledde dessutom till en recension! På tåget hem hamnade jag bredvid Leif-Rune Strandell, redaktör på nättidningen DAST Magazine. Vi hade ett fint samtal om mässan, läsning och skrivande. Nu har han läst Hemligheten i Haga och recenserat den. Man måste inte vara mellan sju och tolv år för att uppskatta en spännande tidsresa ….

Det är en berättelse med två tioåriga flickor i huvudrollen, så ni kan ju räkna ut målgruppens ålder. Fast då vill jag tillägga att jag, många decennier äldre, greps av deras äventyr och skyndade mig att läsa färdigt.

Läs hela Leif-Rune Strandells recension på DAST Magazine.

Ut ur bubblan

Så är sommaren här. Vi är redan en bit in i juli. Yrvaken ser jag mig omkring. Vart tog försommaren vägen? Jag har befunnit mig i en bubbla, en trevlig skrivarbubbla, under lång tid. Men nu är det dags att släppa taget om Silversländan och se henne sväva bort över den glittrande vattenytan. Äventyret är avslutat. Pärmarna stängda. Mina hjältinnor får finna sig i att  vänta på fortsättningen. Nu behöver jag vila och återhämtning innan jag putsar mitt månur och ger mig av på den avslutande delen av den här resan.

Utanför fönstret lockar en blå himmel och en ljummen sommarvind, havet, stranden, skogen. Mina fötter längtar efter barfotavandringar i daggvått gräs; hela kroppen längtar efter svala havsbad. Och jag längtar efter att läsa Saltkråkan i hängmattan. En sommartradition!

En vecka kvar av jobb, om inget hänger upp sig. Omslag och finputs återstår på boken. Och jag filar och funderar på nya uppslag för språkkonsulttjänster och författarbesök. Det var mysigt i min skrivarbubbla, men nu ska det bli kul att komma ut i verkligheten och hålla kurser och träffa människor som är intresserade av skrivande och kommunikation.

I dag har jag bokat biljetter till Göteborg i september. Så ja, jag kommer till bokmässan 28 september-1 oktober.

Om att skriva

Del tre i min serie Hemligheten i Haga börjar äntligen bli klar. Jag är inne i en bearbetningsfas nu. Inom kort kommer finputsningen. Och sen korrektur. Och sen en sista koll. Och den allra sista kollen …. Jag upphör aldrig att fascineras av att det här med att skriva böcker är så tidskrävande. Och min beundran för alla som lyckas skriva bok efter bok hela livet växer.

Jag har alltid gillat att läsa om skrivprocessen, om hur författare arbetar. På något sätt försöker jag väl knäcka koden, förstå på djupet hur det här arbetet går till, för att själv kunna bli bättre på det. Men det är alltid så vagt, så hemlighetsfullt och ogripbart. Och alla har olika berättelser om sitt skrivande.

För mig är det en process i ständig förändring. Precis när jag tror att jag har fattat något, när jag tror att jag har hittat ett sätt som fungerar, ändras allt och jag fattar ingenting.

På många sätt påminner det här om hur jag tyckte det var att bli mamma. Ett sökande och ett prövande. Precis när jag trodde att jag hade hittat ett sätt som fungerade, en rutin att hålla sig till, förändrades allt. Barnen växte och utvecklades. Jag växte och utvecklades. Vi som föräldrar växte och utvecklades. Vi som familj växte och utvecklades. Tiderna förändrades!

Så nej … Jag börjar inse att jag aldrig kommer att hitta det där trygga lugnet, den säkra lunken som alltid funkar. Inte som förälder. Inte som medmänniska. Och inte som författare.

Och det är väl härligt!

Något annat som är härligt är våren. Cyklade runt Brunnsviken i dag i strålande sol. Tankarna och fantasin flög fritt, inspirerade av miljön som jag skriver om i mina böcker. Nya idéer börjar spira likt vitsippsbladen under fjolårslöven. Men först ska Silversländan bli klar!

Italienska terassen i Bergianska. Brunnsviken glittrar i aprilsolen.

Gäst hos Ellen Key på Strand

img_0908

Vilar vid Vättern
blicken söker horisont
gäst hos Ellen Key

Tisdag 13 september steg jag in i rummet som skulle vara mitt hem i nästan två veckor. På bilden ovan kan du ser var jag bodde: hörnrummet med utsikt över Vätterns vida vatten. Bakom mig ruvar det sagoomspunna Omberg. En kort promenad härifrån ligger Alvastra klosterruin och slätten breder ut sig. En inspirerande och samtidigt lugnande miljö.

Dagar på Strand

Så vad gör en stipendiat på Stand? Det är väldigt olika, men det som förenar oss fyra är intresset för författaren, pedagogen, filosofen, samhällskritikern och människan Ellen Key (1849-1926). Ellen bestämde redan under sin livstid att Strand skulle ta emot kvinnor som gäster, så vi är en del i en lång tradition. Ellen ville att kvinnorna skulle få möjlighet att sträcka ut ryggen, både kroppsligen och själsligen:

Rätar på ryggen
andligen och lekamligt
det gör vi på Strand

Mina dagar såg oftast ut så här: Vaknade tidigt, morrondopp, frukost i solen på trappan, kanske samtal med en av de andra stipendiaterna.

Vaknar i tyst hus
simmar ut i morgondis
frukost på trappan

Under förmiddagen skrev jag på min bok, Silversländan. Och i min prickiga haikubok. Tre haikudikter om dagen blev det. Korta sammanfattningar av intryck och känslor. Oftast satt jag i mitt fina rum, ibland vid något av Ellen Keys andra skrivbord. Det finns skrivbord i alla rum på Strand, men viktigast i ett rum är människor, blommor och böcker enligt Ellen.  Så här formulerade jag detta i haikuform när jag var där.

Sensommarblomster
plockar och sätter i vas
tror Ellen Key ler

Viktigt i ett rum:
människor, blommor, böcker
därför trivs jag här

img_0906

Efter lunchen i Ellens kök tog jag en promenad i bokskogen, upp på Ombergs hjässa eller en cykeltur. Funderade och fantiserade, spann vidare på de trådar jag skrivit om under morgonen. Eftermiddagsdopp, kanske en tupplur och en lässtund brukade jag hinna med före middagen. Helst satt jag då på Solbadet, den inbyggda balkongen, och såg solen sjunka ner i Vättern.

img_0630

Bland det roligaste på Strand var att vandra runt på bara fötter i huset och undersöka böcker och tavlor i lugn och ro. Det kändes som om jag hade ett pågående samtal med Ellen under hela min vistelse.

Vandrar i ditt hus
närmar mig tyst, andäktigt
du finns kvar; det känns

img_0875

Skrivsommar

image1

Fem veckor semester har jag haft nu. På raken. Första veckan var jag på Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola, sista veckan sitter jag och skriver i min ensamhet. Däremellan har jag inte skrivit många rader, men kreativiteten har fått näring: sol, bad, segling, paddling, skogspromenader, goda samtal, härliga middagar, vackra platser och många goda texter.

Nu, i tystnaden och friden på Ljusterö, får fantasin äntligen ta fart igen. Tankar jag tänkt sätts på pränt, formuleringar prövas, människorna i mina böcker får liv.

Hemlis

Ser du min tekopp på bilden? Den påminner mig om att hålla fokus i berättelsen. För i den nya boken finns det en märklig slända som är viktig för handlingen. Berätta inte för någon, för jag är inte helt säker än … Men jag tror att del tre kommer att heta ”Silversländan”. Vad tror du om det?

Skrivarsafari

Skrivarsafarin på Fridhems folkhögskola i Svalöv i början av sommaren blev en en riktig energikick. AC Collin tog med oss deltagare på en upptäcksfärd i vår egen fantasi. Med alla sinnen som verktyg hjälpte hon oss att hitta magiska koffertar och dörrar som gömde nya världar … Energin håller i sig och ger näring till min fantasi och skrivlust.

Läs mer om sommarkursen Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola.

Dan före dan före dan …

tusen-ar-992-teaser-5nov-flodet-jpg

Nu är det inte många timmar kvar till julafton. Det fjärde ljuset brinner, adventsljuset med sina siffror är bara en liten stump och nästan alla luckorna i adventskalendern är öppnade. I år har det varit en ovanligt spännande advent. Jag har suttit klistrad vid tv:n varje morgon klockan kvart över sju och svepts med på en rasande rolig resa genom seklerna.

Jag älskar Tusen år till julafton! 

Det har varit ovanligt mycket kritik i år. Julkalendern har blivit anmäld flera gånger. Någon tycker att det är för mycket fakta, en annan att det röks och dricks för mycket, en tredje saknar tomtar, klassisk dramaturgi och tydligt jultema.

Jag älskar tomtar och troll, snö och sagor! 

Men jag måste inte ha det varje år. Inte hela tiden. Det är fascinerande att det går att berätta en så lång historia på så kort tid – uppdelat i kvartar. Skickligt! Tänk bara vad svårt att välja ut något typiskt för varje avsnitt. Miljöerna är fantastiska, birollerna underbara, maten ett spännande inslag (det är ju Historieätarna som är förlagan). Erik och Lotta guidar på sitt alldeles egna sätt genom seder, vanor, bruk och traditioner. (Ok, Erik kan vara too much i bland – men jag undrar om ungarna stör sig lika mycket som de vuxna på honom.) Och ungarna, barnen … Ja, jag instämmer i hyllningskören. Vilka helt underbart sköna människor. Det har varit en ren glädje att uppleva historien genom deras ögon och att få höra deras kloka, insiktsfulla och roliga kommentarer.

Bara två avsnitt kvar. 90-tal och sen den nya tusentalet …

Jag kommer att sakna julkalendern!

Tack så mycket för lånet av fotot ovan Svt!

God jul och gott nytt år!

IMG_5020

 

 

Bokmässan 2015

2015-09-25 14.43.48 2015-09-24 11.30.31 2015-09-24 11.30.49 2015-09-27 18.36.22

En hälsning från bokmässan i Göteborg 2015. Jag var där i fyra dagar den här gången, torsdag till söndag. Ganska trött i fötterna blev jag, och huvudet snurrar fortfarande av intryck, men vad kul det var! Är inte det minsta orolig för att boken ska dö än på ett tag.

Jag lyssnade på många kloka människor under de här dagarna. Klas Östergren är en av mina favoritförfattare, och han sa så här när de pratade om inspiration och idéer:

För mig är det viktigare med bra skor än en bra dator.

Ja, det är i ensamhet, på promenader, som fantasin vaknar och berättelserna tar form.