månadsarkiv: mars 2015

Realism och surrealism

Förra veckan var jag med goda vänner på Kungsholmens bibliotek. Kristina Sandberg var där och berättade om sin Augustprisade trilogi om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik, Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Här är juryns motivering till Augustpriset 2014:

 Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bedvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag?

i SvD beskrivs författaren så här enligt ett citat på utsidan av Att föda ett barn:

Kristina Sandberg är en av den svenska samtidens mest lyhörda psykologiska realister.

Jag har inte läst någon av böckerna än, men efter författarsamtalet på Kungsholmen ser jag verkligen fram emot detta. Jag köpte förstås en bok och fick den signerad.

Kristina berättade så levande och personligt. Hon är psykolog till yrket, vilket säkerligen bidrar till att hennes romanfigurer får liv och djup, men framför allt känns Kristina lyhörd och genuint intresserad av att skildra sina människors öden. Det var så roligt att lyssna, inte minst under frågestunden. Hon fick många spännande frågor och mycket beröm från hängivna läsare i publiken.

I går var det dags för årsmöte i föreningen Författarcentrum öst. Vi är ca 700 medlemmar och ett tjugotal var på plats. Jag gick runt och hälsade. Till min glädje träffade jag Kristina Sandberg, så jag fick möjlighet att tacka henne för det inspirerande författarsamtalet häromdagen.

Det visade sig att hon har suttit i styrelsen ett tag, men att hon avgår nu. Det visade sig också att hon läste min bok när jag ansökte om medlemsskap. Kristina Sandberg har läst Hemligheten i Haga! Och inte nog med det: Hon sa att hon tyckte om den och gärna vill ha ett eget exemplar till sina barn.

Så i dag har jag skickat en signerad bok  till Kristina Sandberg. Och jag har börjat läsa Att föda ett barn. 

image

Inlägg nummer 26 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Sommarlängtan

Jag har många anteckningsböcker med tankar och skaldeförsök i mina lådor. I dag tog jag en bok och slog upp en sida:

9 juli 2014, Ljusterö

Sommarljus, sommarljud
glitter, kvitter
vågors lugnande andetag
Solens strålar värmer
bränner
solbrun hud
Barfota på klippan
svalkande hav
dyker simmar flyter
andas lyssnar
lever

IMG_4313

Inlägg nummer 25 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Eld

image

Eldade ris i går. Gran och tall mest, mycket barr. Det fräste och susade, röken bolmade tjock mot den blå hImlen. Älskar doften. Renande och fylld av minnen från eldar, brasor, valborg, korvgrillning, vår. Antagligen har vi även nedärvda minnen från lägereldar, hemmets härd, trygghet.

Men eld luktar också fara. Brandrök. En lukt som genast får alla sinnen att skärpas. Brinner det? Var? Elden är lös! Eld doftar bara gott när vi har den under kontroll.

I går kväll, när mörkret lagt sig över vår udde lyste halvmånen och stjärnorna i kapp med glödhögen. Elden flammde upp när jag rörde runt med räfsan.  Röken formade mystiska figurer mot den svarta himlen. Ett skådespel.

Inlägg nummer 24 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad

På bussen

Sitter på bussen från Åkersberga till Ljusterö. Den är halvfull med trötta passagerare som, liksom jag, fipplar med sina telefoner. Utanför är himlen grå grå grå. Men visst är det ett ljusare stråk utåt havet. Solen brukar lysa på Ljusterö, den ljusa ön. Eller kommer namnet av fiskeredskapet? Därom tvista de lärde. Fin är den i alla fall, ön, och jag längtar dit.IMG_3953

I ryggsäcken finns en utskrift av mitt manus till Hemligheten i Haga,del två. Arbetsnamnet är Månuret. Jag kollade med eleverna i klass 3b i Älta, och de tyckte det lät ok. Vad säger ni andra?

Nu är jag inne i redigeringsfasen. Mördar älsklingar och utvecklar scener. Kul. Och krävande. Hur ska jag våga släppa taget?

 

Inlägg nummer 23 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

 

 

Regnig fredagsmorgon

Det är så grått och så isande kallt. Den värmande vårsolen byttes mot kompakta moln och en vind som får kroppen att krympa ihop och stelna till. Men här inne brinner stearinljusets varma låga och det röda teet i koppen ångar.

Dessutom är det haikufredag, så vi kan värma oss vid mästarens fötter. Varsågod, Tomas Tranströmer:

Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit.

Ur diktsamlingen Den stora gåtan från 2004.

Och så, några timmar senare, fick jag veta att Tomas Tranströmer dog i dag. Var det hemligheten han viskade som fick mig att ta fram boken i morse? Tack. Jag tänder ett ljus för dig. Du finns kvar.

image

Inlägg nummer 22 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Tranan

I går, den 25 mars, var det Vårfrudagen, våffeldagen, och trandagen!

Jag som kommer från Tranås i Småland växte upp med denna gamla tradition.  Vår trana kom på natten till den 25 mars och värpte i våra skor. Oftast var det godis, men en gång fick jag en trehjuling av tranan. Oftast såg man inte skymten av den, men det hände att den lämnade smutsiga fotavtryck på golvet. Det var lite läskigt. Tranans läte är också kusligt, ett ödsligt trumpetande.

Tusen tranor för fred

Tranan har en dag till: Den 6 augusti är dagen då origamister runt om i hela världen gör en hyllning till freden i världen. Arrangemanget kallas för ”Tusen tranor för fred” och har sitt ursprung i Japan där tranorna är en symbol för vårens välkomnande och drömmarnas uppfyllelse.

Bakgrunden till denna manifestation är sorglig: Sadako var en japansk flicka i 11-års åldern som blev sjuk efter atombomben som släpptes över Hiroshima, den 6 augusti 1945. Hon trodde att hon skulle överleva och inte dö av leukemi om hon lyckades vika 1000 papperstranor. Tyvärr dog hon ändå, men kampen för fred fortgår oförtrutet.

Källa: Laboratorium för Origami i Sverige

Lär dig vika en trana

Inlägg nummer 21 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Oblique strategies

Jag har en liten svart pappask. På utsidan står det Oblique strategies och inuti finns över hundra kort. På ena sidan är de svarta på den andra finns ett kort budskap. Det är Brian Enos (Roxy music) och Peter Schmidts kreativitetskort från 1975.

Nu när jag fick bloggidétorka tog jag ett kort på måfå och fick det här:

Not building a wall but making a brick.

Tycker det passade väldigt bra just i dag! Over and out.

Inlägg nummer 19 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Barnboksundret

I lördagens DN skriver Lotta Olsson om det svenska barnboksundret. Enligt nya rapporter om bokförsäljning och bokläsning visar det sig att det finns ett mönster:

Det säljs allt färre vuxenböcker i Sverige, men allt fler barn- och ungdomsböcker. Tittar man närmare på statistiken inser man att barn- och ungdomsböcker till och med säljer bättre än deckare i Sverige.

Visst är det trist att det säljs färre vuxenböcker, och visst är det tråkigt att vuxna män läser mindre och mindre, men det är väldigt roligt att barn läser mer och mer. Jag tror det får massor av positiva effekter på såväl lång som kort sikt. Framför allt är det kul att läsa. Böckerna öppnar upp nya världar och  låter oss möta människor, djur och andra varelser som kan ge oss minnen för livet. Men läsningen ger också värdefull erfarenhet som vi har nytta på många olika vis. Att kunna läsa och skriva är en demokratisk rättighet, för utan dessa färdigheter är vi utestängda från så mycket.

Exempelvis tränar barnen upp

  • läsförståelsen vilket underlättar såväl i skolan som i övriga livet
  • förmågan att stava och formulera sig i  skrift, vilket väcker lusten att själv berätta och kanske skriva
  • sitt ordförråd och insikt i meningsbyggnad och uttryckssätt
  • förmågan att känna igen hur berättelser brukar vara uppbyggda, vilket gör det lättare att ta till sig texter – och att hitta på och skriva själv
  • koncentration och uppmärksamhet
  • sin fantasi och empatiska förmåga. Jag tror att fantasi och empati hänger ihop. Om du har livlig fantasi har du också lätt för att leva dig in i andra människors situationer och känslor. Och det blir svårare att strunta i att någon far illa. Fantasivärldarna ger barnen tillgång till äventyr, spänning, kunskap och glädje, som ökar barnens eget intresse för läsning och böcker.

Men männen som inte läser då? Vad gör vi med dem?

Lotta Olsson avslutar sin krönika så här:

För isande klart är det i Medie­barometern: det är vuxna män som inte läser. Och det är ingen som gör något åt det.

Vi vet ju att barn till läsande föräldrar läser mer, så helst ska såväl män som kvinnor föregå med gott exempel. Men jag tror det kan funka den andra vägen också: Barn kan inspirera sina föräldrar.

Fler och fler förstår att det är bra med högläsning. Förhoppningsvis fortsätter de att läsa för barnen för att det är mysigt – inte för att det är nyttigt. Och, vem vet, en och annan förälder minns då en värld som de tappat bort under en tid: bokvärlden, den egna läsningen.

Dessutom finns det nu för tiden massor av bra litteratur i genren ”unga vuxna”, böcker som passar tonåringar och oss som fortsätter att vara unga vuxna till sinnet. Så barn och tonåringar kan på olika sätt inspirera och locka sina föräldrar bort från mobilerna och in i skönlitteraturens oändliga underbara värld.

Läs Lotta Olssons krönika Barnboksundret är större än deckarundret, DN, lördag 21 mars 2015.

image

Inlägg nummer 18 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Tjuvlyssnat

image

H: Yes, äntligen här igen! Nu kör vi. Stor duk. Hm … Vilken färg ska jag börja med?

V: Ja, det beror ju på hur du vill att det ska bli. Nej, ta inte den där färgen, det är så lite kvar i tuben. Spara den.

H:  jag tar den här röda. Och gult! Det är så skönt att svepa över hela den vita duken med den här stora svampen.

V: Men ta det lugnt. Det blev kladdigt där. Vad ska det bli? Jag tycker det är fult och skrikigt.

H: Trallalala, kladdigt och härligt! Svart!

V: Men sluta. Vad gör du nu? Vad ska det där föreställa?

H: Vadå föreställa?

V: Men lyssna på mig nu. Du måste bestämma dig för kompositionen, perspektivet, balansen. Ser du inte hur gräsligt det ser ut?

H: Trallalala!

V: Okej, okej, okej. Lyssna inte på på mig. Gör som  du vill. Kladda på som du brukar, trots att du vet hur det gå. Det blir fult. F – U  – L – T. Vem skulle vilja ha det där på väggen? Jag bara frågar! Inte jag. Jag tar min hand ifrån dig.

H:  Du kan väl sätta dig där och sortera färgerna och planera middagen. Läs tidningen!  Jag tror jag ska måla med händerna en stund. Härligt!  Nu börjar vi på en ny duk. Blått är jag sugen på. Måste låna några bokstavsschabloner.

V: Herregud!

Ungefär så där låter det när mina båda hjärnhalvor pratar med varandra.

Nu är jag hemma igen efter helgen i Skaparladan. Har träningsvärk i högra hjärnhalvan. Trött, nöjd och glad. Min vänstra hjärnhalva hälsar för övrigt att hon tycker mina tavlor är snyggare så här än i verkligheten.

H: Okej! 🙂

image image