Kategoriarkiv: Kamp

Sent i november

IMG_0610

Sent i november
tankar och känslor i kaos
längtar efter tröst

Ja, det börjar bli sent i november, och mörkt på jorden. På många sätt. Tankarna famlar, försöker få tag, försöker förstå vad som händer omkring oss – vad som händer med världen. Men tankarna orkar inte fram. Orden räcker inte till. När jag försöker formulera mig löser de upp sig och blir till något ogripbart, vasst, kallt och slipprigt.

Då är jag tacksam för andra som inte ger upp; författare som ger mina tankar och känslor röst. Som Malin Ullgren i DN, 18 november:

Att kämpa emot känslan av undergång är en motståndshandling. // Det är just nu lätt att förlamas av en utbredd uppgivenhet. Men att ha tålamod med det komplexa, gråzonerna, kan vara själva motgiftet mot tidens hatiska reflex.

Ordvalet gråzoner lånar Malin Ullgren från Åsne Seierstad, DN 17 november:

Gråzonen är IS:s krigszon. Den finns i Paris, den finns i Stockholm och Oslo. Den är det man hittar mellan svart och vitt. Mellan oss och dem. Mellan med och mot. Man kan kalla zonen grå, eller man kan kalla den färgrik. I Norge använder man uttrycket ”Det färgrika samhället”. Somliga använder det som skällsord, som en norsk naivitet, som något som kommer att föra landet mot undergång, förinta de ljusa och blåögda. Och liksom de högerextrema hatar det färgrika, hatar IS det grå. Det är bara två ord för samma sak, för om man blandar alla färger blir det som bekant grått.

På något sätt ger dig mig tröst att läsa insiktsfulla resonemang om tillståndet i världen. Det kanske inte löser några problem, men det ger andra perspektiv. Visar att mina famlande tankar är på rätt spår. Det finns så mycket gott att glädja sig åt, alla dessa färger, nyanser, gråskalor som är själva livet på jorden. För det där andra, det svarta och det vita – hatet, intoleransen, konflikterna kring nationalitet och religion etc – har jag så svårt att förstå mig på, eftersom jag har haft lyckan att växa upp i ett sammanhang där det inte är viktigt.

Sent i november (1970) är Tove Janssons sista bok om Mumintrollen. En berättelse om längtan efter tillhörighet. Homsan berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av.  Att höra till, att ha ett sammanhang, ”att få vara samman med varandra”, med Toves ord. Kanske det enda botemedlet mot uppgivenhet och förlamning. Tyvärr kan längtan efter tillhörighet leda fel, som vi har sett, till destruktiva sammanhang som drivs av hat istället för kärlek. Så vad kan vi göra? Vi kan kämpa för att ingen ska hamna ute i kylan. Lättare sagt än gjort. Men kanske alldeles nödvändigt.

Tove Jansson kan trösta som få. Så hon får avsluta med några rader ur sin Höstvisa.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Lyssna på Höstvisa av Tove Jansson med Cumulus.

Norra Kärr

IMG_5041

Bilden föreställer inte Norra Kärr, men den får symbolisera vårt livsviktiga friska vatten som vi har så lätt för att ta för givet. På bilden är vattnet dessutom fruset, ytterligare en symbol, för det här inlägget handlar om ett projekt som har lagts på is.

Norra Kärr ligger 15 kilometer norr om Gränna. Här har man planerat en storskalig gruvbrytning eftersom man har hittat vissa sällsynta jordartsmetaller, så kallade REE (Rare earth elements).

Projektet är mycket kontroversiellt, inte minst eftersom det hotar Vättern, som försörjer 250 000 människor och är Sverige största dricksvattentäkt. Därför var lättnaden stor när gruvbolaget Tasman metals meddelade att pengarna har tagit slut och projektet lades på is. Min pappa, som har jobbat stenhårt med att sprida information detta tillsammans med Naturskyddsföreningen, skrev en haiku i pur lättnad:

Norra Kärr på is
Naturen drar nu andan
och önskar djupfryst

Mer om detta på Svt.

Inklämd fredag

image

Sitter här under en fleecefilt i stugan på Ljusterö. Vinden river i de stackars nyfödda löven och regnen kommer och går över hustaket. Det är klämdag, men jag är inte ledig. Ska i alla fall jobba halvdag, och det har jag gjort. Men det är så svårt att sitta kvar framför datorn när soffan och brasan finns inom räckhåll. Är inte van att jobb-jobba här ute. Så här års finns det så mycket annat att göra: städa, gräva, tvätta, vaxa, putsa, rensa, plantera … Och promenera. Och lata sig.

Nu har jag också fixat med en webbplats till vår tomtförening här på Ljusterö och det var då det blev knas: Mina inlägg från den 12, 13 och 14 försvann. Ve och fasa! Supporten kan inte göra något och på min dator är de inte sparade. Så jag hoppas att ni har antecknat ordentligt!

Nog om detta. Det är haikufredag!

En fredag i kläm
klämd mellan hägg och syrén
värre kan det va

Ha en fin helg!

image

Inlägg nummer 67 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Mossa i munnen

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Deklarationstider

Det var en gång för längesen, anno 2008 närmare bestämt. Jag hade frilansat några år, men bestämde mig för att lägga ned min språkkonsultfirma Concisio. Varför? För att jag tyckte det var så jobbigt med bokföring och deklaration (bland annat). Jag lovade mig själv: Aldrig mer! Och jag har verkligen njutit av att få lön den 25e och klicka i den lilla rutan på Skatteverkets webbplats. Vips är det klart!

När jag fick min bok antagen till förlag ändrades allt. Jag har blåst liv i Concisio och jag börjar bli klar med bok nr två. Underbart! Men …

… nu måste jag deklarera igen! Nej, jag vet, man kan ta hjälp. Men saken är den att jag har så få transaktioner: väldigt få utgifter och – tyvärr – ännu färre inkomster. Jag har ett smidigt bokföringsprogram. Det är superenkelt att deklarera med skatteverkets e-tjänster. Men …

… hur kommer det sig då att Skatteverkets informationsträff som jag var på i går kväll tog tre timmar? Och när vi nu sparar så mycket papper med hjälp av e-tjänster – hur kan jag komma hemsläpande med hela den här bunten fullmatade broschyrer? Va?

Men jag ger mig inte. Jag vill förstå. Och jag vill klara mig själv. Någorlunda.

image

Inllägg nummer 39 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Stor dag

image

I dag har jag skickat mitt manus, Hemligheten i Haga, del två, till Idus förlag. Månuret heter den. Det känns jättekonstigt. Roligt, men läskigt. Overkligt. Och supersvårt att släppa taget. Sätta punkt. Omöjligt egentligen.

Men det är ett antal redigeringsvändor kvar, så jag ska sluta stressa upp mig. Snart.

Inllägg nummer 38 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Våren i Haga

2015-04-11 14.58.42 2015-04-11 14.37.44

Vitsippor och blåsippor i backarna stå, solen glittrar i Brunsnvikens vatten och Hagaparken är full av flanörer, joggare, stojande barn och hundar. På den stora gräsplanen vid tennisbanorna fick jag syn på ett märkligt sällskap:

2015-04-11 15.25.51

Vad är det? Utomjordingar på picknick? Nej, de spelar bumperball eller bubble ball fotboll!

Spelarna har krupit in i varsin enorm genomskinlig boll och spelar fotboll på ungefär vanligt sätt. Den stora skillnaden är att det är ok att tacklas. Det ser verkligen underbart ut när de välter varandra och rullar runt som skalbaggar på rygg för att ta sig upp igen.

Här kan man läsa mer om bumperball.

Det är vår!

inlägg nummer 37 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Gardening, not architecture

Drog ett kort ur min inspirationslåda, fick detta: gardening, not architecture. Bra råd!

I det skede av skrivprocessen jag befinner mig nu handlar det om trädgårdsskötsel. Det stora planeringsarbetet är klart – eller bör vara klart – och jag ska fokusera på att beskära och flytta om, klippa ur för att få in ljus och luft, rycka upp ett och annat som inte hör hit. Och det roligaste: plantera nya små frön som ska få blomma ut i nästa bok.

Men det är svårt. Nu när jag börjar se helheten blir jag extra kritisk. Ska det verkligen se ut så här? Borde jag inte gräva om hela det där landet?

Till saken hör att jag inte är särskilt bra på gardening irl. Heller. Vi får se hur det går!

image

 

Inlägg nummer 33 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Grattis till Alma PRAESA!

PRAESA är åres mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2015

PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Det är första gången Almapriset går till en mottagare från Afrika. Sydafrika är ett land med inte mindre än elva officiella språk. Det är svårt att ens föreställa sig.

Juryns motivering

Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.

almapriset

Jag lånar bilden från Almaprisets webbplats, Tack!

Läs mer om Astrid Lindgren memorial award, ALMA.

Inlägg nummer 27 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

På bussen

Sitter på bussen från Åkersberga till Ljusterö. Den är halvfull med trötta passagerare som, liksom jag, fipplar med sina telefoner. Utanför är himlen grå grå grå. Men visst är det ett ljusare stråk utåt havet. Solen brukar lysa på Ljusterö, den ljusa ön. Eller kommer namnet av fiskeredskapet? Därom tvista de lärde. Fin är den i alla fall, ön, och jag längtar dit.IMG_3953

I ryggsäcken finns en utskrift av mitt manus till Hemligheten i Haga,del två. Arbetsnamnet är Månuret. Jag kollade med eleverna i klass 3b i Älta, och de tyckte det lät ok. Vad säger ni andra?

Nu är jag inne i redigeringsfasen. Mördar älsklingar och utvecklar scener. Kul. Och krävande. Hur ska jag våga släppa taget?

 

Inlägg nummer 23 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.