Kategoriarkiv: Berättelser

Berätta vad du tycker om mina böcker!

Har du läst någon av mina böcker? Kanske alla tre?

På mitt mitt förlags webbplats kan du lämna en kommentar om du har lust.

Idus webbplats

Klicka på boktitlarna nedan så kommer du till rätt sida. Där kan du även provläsa – och köpa förstås. Under Recensioner kan du läsa vad andra har skrivit. Det behöver inte vara långt, bara några ord.

Hemligheten i Haga

Månuret

Silversländan

Eller skriv direkt till mig

Det går också bra att skriva direkt till mig; info@concisio.se

Om det är ok med dig skickar jag in kommentaren till Idus och publicerar den här på min sida, men självklart kan du skriva ett brev som bara jag får läsa.

Signering pågår under boksläppet i Fjärilshuset.

Boksläppskalas för Silversländan

I går, söndag 2 september, fylldes Fjärilshusets café i Hagaparken av bokälskare i alla åldrar. Vi drack Pommac och knaprade chips och popcorn, pratade, skrattade. Mina barn, Johanna och Mattias, spelade och sjöng. Jag läste ur Silversländan och signerade för glatta livet.

Tusen tack alla som kom!

Och tack även alla ni andra som hörde av er med lyckönskningar. Känner mig så uppfylld, så lycklig. Tack.

Här kommer några bilder från Fjärilshuset.  Vill du inte vara med på bild här, hör av dig, så plockar jag bort fotot.

 

Ny bok! Silversländan

Nu finns Silversländan, del tre i serien Hemligheten i Haga, att beställa på Idus förlag! 

Året är 1777. Emma, Susanna, Mirella och hunden Snobben har än en gång krupit genom trollroten i Hagaparken. Äventyret för dem långt bort från Haga, genom ett myllrande Stockholm ända till Drottningholm.

Där – i den stora parken, på teatern, i hantverkskvarteren och på Kina slott – får de nya vänner och återser gamla bekanta. Den märkliga kvinnan Smaragda återkommer. Hon säger att hon måste förstöra det falska månuret med hjälp av en magisk silverslända. Först då hävs förbannelsen som gör att hon förvandlas till en häger. För att tvinga flickorna att hjälpa henne stänger hon trollroten …

Silversländan

ISBN: 978-91-7577-542-5
Boken är inbunden med hårda pärmar och har 272 sidor.

Pris: 119 kronor

Silversländan kommer först i augusti, men det går bra att förbeställa redan nu.

Gunilla Granbom

 

Ut ur bubblan

Så är sommaren här. Vi är redan en bit in i juli. Yrvaken ser jag mig omkring. Vart tog försommaren vägen? Jag har befunnit mig i en bubbla, en trevlig skrivarbubbla, under lång tid. Men nu är det dags att släppa taget om Silversländan och se henne sväva bort över den glittrande vattenytan. Äventyret är avslutat. Pärmarna stängda. Mina hjältinnor får finna sig i att  vänta på fortsättningen. Nu behöver jag vila och återhämtning innan jag putsar mitt månur och ger mig av på den avslutande delen av den här resan.

Utanför fönstret lockar en blå himmel och en ljummen sommarvind, havet, stranden, skogen. Mina fötter längtar efter barfotavandringar i daggvått gräs; hela kroppen längtar efter svala havsbad. Och jag längtar efter att läsa Saltkråkan i hängmattan. En sommartradition!

En vecka kvar av jobb, om inget hänger upp sig. Omslag och finputs återstår på boken. Och jag filar och funderar på nya uppslag för språkkonsulttjänster och författarbesök. Det var mysigt i min skrivarbubbla, men nu ska det bli kul att komma ut i verkligheten och hålla kurser och träffa människor som är intresserade av skrivande och kommunikation.

I dag har jag bokat biljetter till Göteborg i september. Så ja, jag kommer till bokmässan 28 september-1 oktober.

Skrivsommar

image1

Fem veckor semester har jag haft nu. På raken. Första veckan var jag på Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola, sista veckan sitter jag och skriver i min ensamhet. Däremellan har jag inte skrivit många rader, men kreativiteten har fått näring: sol, bad, segling, paddling, skogspromenader, goda samtal, härliga middagar, vackra platser och många goda texter.

Nu, i tystnaden och friden på Ljusterö, får fantasin äntligen ta fart igen. Tankar jag tänkt sätts på pränt, formuleringar prövas, människorna i mina böcker får liv.

Hemlis

Ser du min tekopp på bilden? Den påminner mig om att hålla fokus i berättelsen. För i den nya boken finns det en märklig slända som är viktig för handlingen. Berätta inte för någon, för jag är inte helt säker än … Men jag tror att del tre kommer att heta ”Silversländan”. Vad tror du om det?

Skrivarsafari

Skrivarsafarin på Fridhems folkhögskola i Svalöv i början av sommaren blev en en riktig energikick. AC Collin tog med oss deltagare på en upptäcksfärd i vår egen fantasi. Med alla sinnen som verktyg hjälpte hon oss att hitta magiska koffertar och dörrar som gömde nya världar … Energin håller i sig och ger näring till min fantasi och skrivlust.

Läs mer om sommarkursen Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola.

Haiku, ärter och arsenik

Från Historiska museet.

Från Historiska museet.

Avund, ont uppsåt
Arsenik i ärtsoppan
– eller i vinet?

Ja, hur var det egentligen med Erik XIV och ärtsoppan?

Jag får hämta hjälp av historikern Dick Harrisson på sajten Populär historia:

”Den i särklass mest kända skrönan om Erik XIV är att han ska ha mördats med förgiftad ärtsoppa. Stämmer verkligen detta? Erik avled på Örbyhus kort tid efter midnatt den 26 februari 1577. Det finns vittnen både till själva dödsfallet och till den sjukdom som ändade hans liv, eftersom två präster var närvarande vid dödsbädden och folk på slottet rapporterade till Johan III om förloppet. // När Erik avlidit for Johan Henriksson genast till kungen och gav honom den välkomna nyheten. Johan III ordnade raskt en begravning: kroppen balsamerades, fördes till Västerås domkyrka och stod på lit de parade i tre dagar, allt för att övertyga folket att Erik verkligen hade dött.

Redan vid denna tid började förgiftningsrykten cirkulera. Hertig Karl, Johans yngre bror, kritiserade kungen i brev för att ingen av rikets höga herrar varit med vid dödsbädden – just detta bäddade ju för ryktesspridning om ont uppsåt. //

I samband med restaureringen av Västerås domkyrka på 1950-talet undersöktes Erik XIV:s kvarlevor noggrant. Forskarna påträffade stora mängder arsenik i kroppen, begravningstextilierna och den ursprungliga träkistan. De bevisade också att arseniken inte kunde ha tillförts kroppen efter döden. Av detta har man dragit slutsatsen att exkungen med all säkerhet dog av arsenikförgiftning. Mord, alltså. Högste ansvarig var sannolikt den kunglige halvbrodern Johan III. Men ärtsoppa? Nej, det kunde man inte bevisa. Mer sannolikt är att arseniken blandades i vin.”

Läs mer på Populär historia.

”Två ting äro vita, Tintomara – oskuld och arsenik”

(Carl Jonas Love Almqvist i boken Drottningens juvelsmycke)

Besök på Dramaten

I går flydde jag undan ett iskallt duggregn in i en förtrollad värld bakom kulisserna på Dramaten. Jag gick en guidad tur med en kunnig guide som visade runt på scen och i salong, bland konst och kostym, i marmorfoajé och loger. I kostymförrådet fick vi se en mörkt grön dräkt som var med i Strindbergs Mäster Olof då teatern invigdes, 18 februari 1908.

IMG_8816

När vi satt i salongen och och lutade huvudena bakåt för att beundra  Julius Kronbergs vackra runda målning med skaldekonstens gud Apollon omgiven av de nio muserna kom Rolf Lassgård ut på stora scenen och värmde upp kropp och röst. Då var det inte lätt för guiden att göra sig hörd … Lassgård spelar Karl-Oskar i Utvandrarna som hade nypremiär i går kväll. Jag hade tur och fick en sista-minuten-biljett i mitten av bänk tre. Lite öm i nacken blev jag – men det var det värt. Vilken föreställning!

Utvandrarna

Dramatisering av Irena Kraus, regi och koreografi av Mats Ek

Stina Ekblad gör en fantastisk Kristina. Christoffer Svensson en underbar Robert. Och det var en upplevelse att se Malin Ek i rollen som den lilla allvarliga dottern Anna. Hela ensemblen var så samspelt och skicklig. Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Traditionellt och nyskrivet i vemodig folkton förstärkte skeenden och personligheter med hjälp av Mats Eks magiska koreografi. Och scenografin! Foto, film, finurliga trälådor och det väldiga skeppet. Jag blev lika sjösjuk som amerikaresenärerna när det stormade.

Jag tror att Vilhelm Moberg skulle ha älskat den här föreställningen. Han kunde inte ana eller gissa att hans stora verk nu är mer aktuellt än någonsin. Att vi nu, en bit in på 2000-talet, skulle bli ett land som tar emot nödställda människor på flykt. Att vi behöver Karl-Oskar och Krisitna än en gång för att känna migranternas öden på vår egen hud. Historien upprepar sig. Krig, svält och nöd är inte utrotade fenomen på vår jord.

Moberg får avsluta det här inlägget med sina egna ord:

Ur Utvandrarna av Vilhelm Moberg, 1949

De första utvandrarna visste föga om landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en miljon människor skulle följa efter dem från hemlandet. De kunde icke veta, att fjärdedelen av deras eget folk skulle vara bosatt i det nya landet hundra år senare och att deras avkomlingar där skulle bruka större åkervidder än hela Sverige rymde vid denna tid. De kunde icke ana eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli följden och frukten av deras företag – famlande och vågsamt, klandrat och hånat av de hemmablivande och påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr.

IMG_8831

Läs mer om Dramatens dramatiska historia på Statens fastighetsverk!

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok

Alla som intresserar sig för det sena 1700-talet stöter förr eller senare på Hedvig Elisabeth Charlotta (1759-1818), hertiginna av Södermanland, drottning av Sverige och Norge, gift med hertig Karl, som blev kung Karl XIII.

Charlotta skrev dagbok från tonåren, då hon kom till Sverige för att gifta sig med Gustav III:s bror hertig Karl, fram till sin död 1818. Då efterlämnade hon fler än sjutusen tätt handskrivna sidor på franska. Det var ingen vanlig dagbok. Charlotta visste redan från början att det hon skrev skulle bli offentligt. Hon hade bestämt att ingen fick läsa vad hon hade skrivit förrän femtio år efter hennes död, och det dröjde ända till början av 1900-talet innan dagböckerna publicerades. De omfattande volymerna upptar närmare en hyllmeter och ger en spännande inblick i såväl hovets som Sveriges historia under mer än fyra decennier.

Ett halvår innan Charlotta dog låst hon in sina dagböcker i en kista som friherre Bonde fick lova att gömma undan. Där låg de i nära hundra år innan Karl Karlsson Bonde började översätta och ge ut dem. Han gav ut tre delar, åren 1775–92, och efter hans död tog hans systerdotter Cecilia af Klercker över arbetet. Den nionde och sista delen publicerades 1942.

2016-02-26 17.50.32

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, volym IV

Jag har köpt en av dessa böcker på antikvariat, den fjärde volymen, som omfattar tiden 1793 till 1794. Alltså de närmaste åren efter Gustav III:s död. Mitt exemplar är utgivet av P.A. Norsted & söners förlag, tryckt 1920 och översatt av Cecilia af Klercker. Det är en fantastisk känsla att läsa Charlottas egna ord, även om det inte är alldeles lätt med pluralformer på verben, gammeldags stavning och stor detaljrikedom. Hon beskriver personer, miljöer och skeenden insiktsfullt och personligt med sin vassa penna. Här ett smakprov från första sidan:

Fred och sällhet synes hafva öfvergivit vår världsdel, och man kan t.o.m. säga, att det på hela jorden i närvarande stund blott är Amerika, som åtnjuter lugn. /…/ I våra dagar har likväl en ny, mäktig lidelse fått insteg hos dess folk – frihetsraseriet, hvilket i de tygellösa former, det nu antagit, hotar att blifva dess gissel, hvarunder Europas inbyggare komma att tvingas tillbaka till barbariet. Friheten är ju kär och eftersträfvansvärd för hvarje tänkande varelse, men missuppfattad som nu af den stora massan, blir den en bedräglig gyckelbild, urartar till anarki och tjänar till täckmantel för de gröfsta brott och laster. Icke ens vildarne äro så grymma som de människor, hvilka låta sig styras af dess tyranniska lagar.

2016-02-26 17.53.34

Jag skulle gärna vilja läsa alla Charlottas dagböcker, men undrar om jag skulle ha tålamod. Då är det tur att det finns andra som har det!

Anna Laestadius Larsson har lusläst varenda sida om och om igen! Under nio år arbetade hon med sin romantrilogi om Charlotta, Sofie von Fersen och Johanna, eller Pottungen som hon kallades från början.

Jag har just läst klart alla tre böckerna och är alldeles uppfylld. Anna Laestadius Larsson har lyckats levandegöra det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet i Stockholm, vid hovet och i rännstenen, bland kammarjungfrur och roddarmadamer, kungligheter och upprorsmakare.  Vi får följa det historiska skeendet genom ögonen på både verkliga och uppdiktade personer – alla blir de lika levande och trovärdiga under berättelsens gång. Det är en dramatisk historia och jag hade svårt att lägga böckerna ifrån mig.

Fokus är på kvinnorna och deras tankar om kvinnors ställning i samhället. Anna Laestadius tycker att vi har tillräckligt med böcker om history – nu skriver hon herstory.  Tack Anna! Och grattis till alla som har detta läsäventyr framför sig.

2016-02-26 17.55.29

Anna Laestadius Larssons trilogi: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Samt Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok.

En dag på jobbet

Ibland glömmer jag bort vilken fantastisk miljö jag jobbar i på min arbetsplats, Stockholms konstnärliga högskola (SKH). Nu i veckan blev jag påmind. Jag var på ett seminarium om den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare  i litteratur. Hon fick priset med följande motivering:

för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid

Efter seminariet förstår jag bättre vad som menas med ”mångstämmiga”. Fotografen och regissören Staffan Julén har arbetat med en dokumentärfilm om Aleksijevitj och hennes sätt att arbeta i nästan två år. Nu var Julén på besök på SKH. Han berättade om arbetet med filmen och visade filmklipp. Vi fick se Svetlana Aleksijevitj när hon intervjuade olika personer under arbetet med sina böcker. Det var spännande att se hur hon lyckades få människor att slappna av och öppna upp. Det kändes som förtroliga samtal snarare än intervjuer.

Seminariet leddes av Niklas Rådström, författare och professor i berättande för scen, film och media på SKH, och i panelen fanns Tinna Joné, lektor i dokumentärt berättande på SKH och Horace Engdahl, stol nr 17, Svenska Akademien. De gav tillsammans en nyanserade bild av årets nobelpristagare och gjorde mig nyfiken – och mycket sugen på att läsa hennes böcker.

Så här beskriver Aleksijevitj själv sitt arbete i en intervju av Peter Fröberg Idling i Vi läser:

Det tar lång tid. Den sista boken tog 15 år. När jag bokar ett möte vet jag ju aldrig vad för slags person jag ska träffa, ett samtal kan ta två timmar eller en hel dag. Jag vill inte möta dem som författare, utan snarare som ett slags granne i tiden. Jag är på sätt och vis en mjuk person, men jag kan vara väldigt hård när jag ställer mina frågor. Jag vill snabbt komma förbi det banala och samtala om vad som är viktigt för just den jag träffar. Det gäller att hamna rätt med varje individ, i den här typen av intervju måste man vara intressanta för varandra. Man känner en nästan fysiskt kontakt. Det gäller att personen öppnar sig, att man kan ställa nya frågor som därmed får nya svar. Tidigare, i Sovjet, var jag tvungen att först överkomma människors rädsla, nu måste jag överkomma cynismen. Och det är ännu svårare.

Exempel på böcker av Svetlana Aleksijevitj

Från förlaget Ersatz webbplats:

De sista vittnena: soloröst för barn får de som var barn under kriget berätta. Deras krigsminnen skiljer sig markant från de vuxnas. Ingår i Utopins röster.

Om Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012): ”Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.”- Per Svensson

Om Tiden second hand (2013): ”Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.”- Ulrika Milles

Om Bön för Tjernobyl 2013):”Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.” – Christian Swalander

 

 

Fina ord om Månuret

Jag kommer från en liten stad i norraste Småland. Tranås heter den, och den ligger så vackert vid den vidsträckta sjön Sommen. Jag flyttade hemifrån när jag var knappa tjugo, men Tranås är ändå alltid hemma. Så ofta jag kan åker jag hem och hälsar på mamma och pappa i huset i stan och stugan på landet där jag växte upp. Det ger en skön trygghet att kunna återvända till mina barndomsmiljöer och mina goda vänner där. Vet ju att långt i från alla har den möjligheten.

I dag kom en tidning på posten – och inte vilken tidning som helst: Tranås Posten, lokaltidningen som jag skrev resebrev åt när jag var au pair i Frankrike och reste med Up with People på 80-talet. Nu har Bernt Karlsson läst Månuret och skrivit en jättefin recension. Så här skriver han bland annat:

Det är många spännande händelser som utspelas innan allt detta ska bli möjligt. Nya möten med med intressanta miljöer och människor, såväl vanliga som mystiska individer, där äventyret ständigt lockar. Och hela tiden är frågan: Ska de lyckas?

Den som verkligen redan lyckats är Gunilla Granbom som än en gång skrivit en barnbok där våldet inte behövs för att skapa spänning. Texten är enkel men med ett mycket bra språk, stor lättläst stil, korta kapitel och avsnitt i en bok som ger kunskap också i historia och geografi.

Även som vuxen läsare fångas man av det som händer. Är det på riktigt?

12202588_10153290687098196_1655025941_n

Jag tackar och bugar för den fina recensionen. Det här med författandet känns allt mer verkligt. Inte minst efter beskedet jag fick med posten nyligen: Jag är nu medlem i Sveriges författarförbund. Ett stort steg.

Just det! Det är ju fredag. Det betyder haiku – det får man inte slarva med!

Tecken på papper
berättelser som når fram
min högsta önskan

Ha en fin hösthelg!

Morgon på väg till jobbet, Humlegården, Stockholm.

Morgon på väg till jobbet, Humlegården, Stockholm.