månadsarkiv: november 2015

Sent i november

IMG_0610

Sent i november
tankar och känslor i kaos
längtar efter tröst

Ja, det börjar bli sent i november, och mörkt på jorden. På många sätt. Tankarna famlar, försöker få tag, försöker förstå vad som händer omkring oss – vad som händer med världen. Men tankarna orkar inte fram. Orden räcker inte till. När jag försöker formulera mig löser de upp sig och blir till något ogripbart, vasst, kallt och slipprigt.

Då är jag tacksam för andra som inte ger upp; författare som ger mina tankar och känslor röst. Som Malin Ullgren i DN, 18 november:

Att kämpa emot känslan av undergång är en motståndshandling. // Det är just nu lätt att förlamas av en utbredd uppgivenhet. Men att ha tålamod med det komplexa, gråzonerna, kan vara själva motgiftet mot tidens hatiska reflex.

Ordvalet gråzoner lånar Malin Ullgren från Åsne Seierstad, DN 17 november:

Gråzonen är IS:s krigszon. Den finns i Paris, den finns i Stockholm och Oslo. Den är det man hittar mellan svart och vitt. Mellan oss och dem. Mellan med och mot. Man kan kalla zonen grå, eller man kan kalla den färgrik. I Norge använder man uttrycket ”Det färgrika samhället”. Somliga använder det som skällsord, som en norsk naivitet, som något som kommer att föra landet mot undergång, förinta de ljusa och blåögda. Och liksom de högerextrema hatar det färgrika, hatar IS det grå. Det är bara två ord för samma sak, för om man blandar alla färger blir det som bekant grått.

På något sätt ger dig mig tröst att läsa insiktsfulla resonemang om tillståndet i världen. Det kanske inte löser några problem, men det ger andra perspektiv. Visar att mina famlande tankar är på rätt spår. Det finns så mycket gott att glädja sig åt, alla dessa färger, nyanser, gråskalor som är själva livet på jorden. För det där andra, det svarta och det vita – hatet, intoleransen, konflikterna kring nationalitet och religion etc – har jag så svårt att förstå mig på, eftersom jag har haft lyckan att växa upp i ett sammanhang där det inte är viktigt.

Sent i november (1970) är Tove Janssons sista bok om Mumintrollen. En berättelse om längtan efter tillhörighet. Homsan berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av.  Att höra till, att ha ett sammanhang, ”att få vara samman med varandra”, med Toves ord. Kanske det enda botemedlet mot uppgivenhet och förlamning. Tyvärr kan längtan efter tillhörighet leda fel, som vi har sett, till destruktiva sammanhang som drivs av hat istället för kärlek. Så vad kan vi göra? Vi kan kämpa för att ingen ska hamna ute i kylan. Lättare sagt än gjort. Men kanske alldeles nödvändigt.

Tove Jansson kan trösta som få. Så hon får avsluta med några rader ur sin Höstvisa.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Lyssna på Höstvisa av Tove Jansson med Cumulus.

Fina ord om Månuret

Jag kommer från en liten stad i norraste Småland. Tranås heter den, och den ligger så vackert vid den vidsträckta sjön Sommen. Jag flyttade hemifrån när jag var knappa tjugo, men Tranås är ändå alltid hemma. Så ofta jag kan åker jag hem och hälsar på mamma och pappa i huset i stan och stugan på landet där jag växte upp. Det ger en skön trygghet att kunna återvända till mina barndomsmiljöer och mina goda vänner där. Vet ju att långt i från alla har den möjligheten.

I dag kom en tidning på posten – och inte vilken tidning som helst: Tranås Posten, lokaltidningen som jag skrev resebrev åt när jag var au pair i Frankrike och reste med Up with People på 80-talet. Nu har Bernt Karlsson läst Månuret och skrivit en jättefin recension. Så här skriver han bland annat:

Det är många spännande händelser som utspelas innan allt detta ska bli möjligt. Nya möten med med intressanta miljöer och människor, såväl vanliga som mystiska individer, där äventyret ständigt lockar. Och hela tiden är frågan: Ska de lyckas?

Den som verkligen redan lyckats är Gunilla Granbom som än en gång skrivit en barnbok där våldet inte behövs för att skapa spänning. Texten är enkel men med ett mycket bra språk, stor lättläst stil, korta kapitel och avsnitt i en bok som ger kunskap också i historia och geografi.

Även som vuxen läsare fångas man av det som händer. Är det på riktigt?

12202588_10153290687098196_1655025941_n

Jag tackar och bugar för den fina recensionen. Det här med författandet känns allt mer verkligt. Inte minst efter beskedet jag fick med posten nyligen: Jag är nu medlem i Sveriges författarförbund. Ett stort steg.

Just det! Det är ju fredag. Det betyder haiku – det får man inte slarva med!

Tecken på papper
berättelser som når fram
min högsta önskan

Ha en fin hösthelg!

Morgon på väg till jobbet, Humlegården, Stockholm.

Morgon på väg till jobbet, Humlegården, Stockholm.