Kategoriarkiv: Inspiration

Berätta vad du tycker om mina böcker!

Har du läst någon av mina böcker? Kanske alla tre?

På mitt mitt förlags webbplats kan du lämna en kommentar om du har lust.

Idus webbplats

Klicka på boktitlarna nedan så kommer du till rätt sida. Där kan du även provläsa – och köpa förstås. Under Recensioner kan du läsa vad andra har skrivit. Det behöver inte vara långt, bara några ord.

Hemligheten i Haga

Månuret

Silversländan

Eller skriv direkt till mig

Det går också bra att skriva direkt till mig; info@concisio.se

Om det är ok med dig skickar jag in kommentaren till Idus och publicerar den här på min sida, men självklart kan du skriva ett brev som bara jag får läsa.

Signering pågår under boksläppet i Fjärilshuset.

Boksläppskalas för Silversländan

I går, söndag 2 september, fylldes Fjärilshusets café i Hagaparken av bokälskare i alla åldrar. Vi drack Pommac och knaprade chips och popcorn, pratade, skrattade. Mina barn, Johanna och Mattias, spelade och sjöng. Jag läste ur Silversländan och signerade för glatta livet.

Tusen tack alla som kom!

Och tack även alla ni andra som hörde av er med lyckönskningar. Känner mig så uppfylld, så lycklig. Tack.

Här kommer några bilder från Fjärilshuset.  Vill du inte vara med på bild här, hör av dig, så plockar jag bort fotot.

 

Om att skriva

Del tre i min serie Hemligheten i Haga börjar äntligen bli klar. Jag är inne i en bearbetningsfas nu. Inom kort kommer finputsningen. Och sen korrektur. Och sen en sista koll. Och den allra sista kollen …. Jag upphör aldrig att fascineras av att det här med att skriva böcker är så tidskrävande. Och min beundran för alla som lyckas skriva bok efter bok hela livet växer.

Jag har alltid gillat att läsa om skrivprocessen, om hur författare arbetar. På något sätt försöker jag väl knäcka koden, förstå på djupet hur det här arbetet går till, för att själv kunna bli bättre på det. Men det är alltid så vagt, så hemlighetsfullt och ogripbart. Och alla har olika berättelser om sitt skrivande.

För mig är det en process i ständig förändring. Precis när jag tror att jag har fattat något, när jag tror att jag har hittat ett sätt som fungerar, ändras allt och jag fattar ingenting.

På många sätt påminner det här om hur jag tyckte det var att bli mamma. Ett sökande och ett prövande. Precis när jag trodde att jag hade hittat ett sätt som fungerade, en rutin att hålla sig till, förändrades allt. Barnen växte och utvecklades. Jag växte och utvecklades. Vi som föräldrar växte och utvecklades. Vi som familj växte och utvecklades. Tiderna förändrades!

Så nej … Jag börjar inse att jag aldrig kommer att hitta det där trygga lugnet, den säkra lunken som alltid funkar. Inte som förälder. Inte som medmänniska. Och inte som författare.

Och det är väl härligt!

Något annat som är härligt är våren. Cyklade runt Brunnsviken i dag i strålande sol. Tankarna och fantasin flög fritt, inspirerade av miljön som jag skriver om i mina böcker. Nya idéer börjar spira likt vitsippsbladen under fjolårslöven. Men först ska Silversländan bli klar!

Italienska terassen i Bergianska. Brunnsviken glittrar i aprilsolen.

Gäst hos Ellen Key på Strand

img_0908

Vilar vid Vättern
blicken söker horisont
gäst hos Ellen Key

Tisdag 13 september steg jag in i rummet som skulle vara mitt hem i nästan två veckor. På bilden ovan kan du ser var jag bodde: hörnrummet med utsikt över Vätterns vida vatten. Bakom mig ruvar det sagoomspunna Omberg. En kort promenad härifrån ligger Alvastra klosterruin och slätten breder ut sig. En inspirerande och samtidigt lugnande miljö.

Dagar på Strand

Så vad gör en stipendiat på Stand? Det är väldigt olika, men det som förenar oss fyra är intresset för författaren, pedagogen, filosofen, samhällskritikern och människan Ellen Key (1849-1926). Ellen bestämde redan under sin livstid att Strand skulle ta emot kvinnor som gäster, så vi är en del i en lång tradition. Ellen ville att kvinnorna skulle få möjlighet att sträcka ut ryggen, både kroppsligen och själsligen:

Rätar på ryggen
andligen och lekamligt
det gör vi på Strand

Mina dagar såg oftast ut så här: Vaknade tidigt, morrondopp, frukost i solen på trappan, kanske samtal med en av de andra stipendiaterna.

Vaknar i tyst hus
simmar ut i morgondis
frukost på trappan

Under förmiddagen skrev jag på min bok, Silversländan. Och i min prickiga haikubok. Tre haikudikter om dagen blev det. Korta sammanfattningar av intryck och känslor. Oftast satt jag i mitt fina rum, ibland vid något av Ellen Keys andra skrivbord. Det finns skrivbord i alla rum på Strand, men viktigast i ett rum är människor, blommor och böcker enligt Ellen.  Så här formulerade jag detta i haikuform när jag var där.

Sensommarblomster
plockar och sätter i vas
tror Ellen Key ler

Viktigt i ett rum:
människor, blommor, böcker
därför trivs jag här

img_0906

Efter lunchen i Ellens kök tog jag en promenad i bokskogen, upp på Ombergs hjässa eller en cykeltur. Funderade och fantiserade, spann vidare på de trådar jag skrivit om under morgonen. Eftermiddagsdopp, kanske en tupplur och en lässtund brukade jag hinna med före middagen. Helst satt jag då på Solbadet, den inbyggda balkongen, och såg solen sjunka ner i Vättern.

img_0630

Bland det roligaste på Strand var att vandra runt på bara fötter i huset och undersöka böcker och tavlor i lugn och ro. Det kändes som om jag hade ett pågående samtal med Ellen under hela min vistelse.

Vandrar i ditt hus
närmar mig tyst, andäktigt
du finns kvar; det känns

img_0875

Skrivro vid Vätterns strand

Denna dagen ett lif

Ja, så sa farbror Melker, men det var Runeberg som skrev det – och hemma hos Ellen Key på Strand vid Omberg står sentensen på väggen i hallen. Astrid Lindgren såg det när hon hälsade på hos Ellen Key sommaren 1925. Till den historien hör att Astrid blev biten av Ellens hund, en St Bernhard, och att hushållerskan som plåstrade om henne hette Malin …

Verklighet och dikt, saga och sanning … Nu är det i alla fall helt sant att jag ska åka till Strand. I nästan två veckor ska jag bo i ett av gästrummen som stipendiat. Jag ska skriva, läsa, vandra och ta morgondopp i Vättern. Mer vet jag inte. Men jag ser fram emot detta så mycket!

Läs gärna mitt förra inlägg om Ellen Keys strand och stipendiet. 

IMG_8811

Skrivsommar

image1

Fem veckor semester har jag haft nu. På raken. Första veckan var jag på Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola, sista veckan sitter jag och skriver i min ensamhet. Däremellan har jag inte skrivit många rader, men kreativiteten har fått näring: sol, bad, segling, paddling, skogspromenader, goda samtal, härliga middagar, vackra platser och många goda texter.

Nu, i tystnaden och friden på Ljusterö, får fantasin äntligen ta fart igen. Tankar jag tänkt sätts på pränt, formuleringar prövas, människorna i mina böcker får liv.

Hemlis

Ser du min tekopp på bilden? Den påminner mig om att hålla fokus i berättelsen. För i den nya boken finns det en märklig slända som är viktig för handlingen. Berätta inte för någon, för jag är inte helt säker än … Men jag tror att del tre kommer att heta ”Silversländan”. Vad tror du om det?

Skrivarsafari

Skrivarsafarin på Fridhems folkhögskola i Svalöv i början av sommaren blev en en riktig energikick. AC Collin tog med oss deltagare på en upptäcksfärd i vår egen fantasi. Med alla sinnen som verktyg hjälpte hon oss att hitta magiska koffertar och dörrar som gömde nya världar … Energin håller i sig och ger näring till min fantasi och skrivlust.

Läs mer om sommarkursen Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola.

Stipendiat på Ellen Keys Strand

För många år sedan berättade min mamma att hon hade varit och hälsat på Ellen Key på Strand. Ja, Ellen Key var inte hemma, hon dog 1926, men hon tar fortfarande emot gäster. Ellen Keys avsikt med Strand var att skapa ett hem på ”riktiga landet” dit i första hand storstadskvinnor skulle kunna komma och bo i några veckor under sommaren. Denna verksamhet fortsätter än i dag och Strand tar emot gäster, stipendiater, i fem tvåveckorsperioder från maj till september. Det är fortfarande kvinnor som får denna möjlighet; kvinnor som behöver stillhet, ro och inspiration för att kunna koncentrera sig på något. Ofta ett skrivprojekt av något slag.

2014 besökte jag Strand och det var precis så fint som jag tänkt mig. I många år har jag drömt om att en gång få komma till Strand som stipendiat, men jag har aldrig vågat söka. I år tog jag mod till mig. Det brukar vara många sökande, och de tar bara emot fyra stipendiater åt gången under fem perioder per år. Tänk om jag kunde bli en av de utvalda.

Ellen Key på Hallwylska

Förra helgen var jag på Hallwylska museet. De har en utställning som heter ”Skönhet för alla i nytt ljus” där bland annat Ellen Keys tankar om ”god smak och skönhet i hemmen” presenteras. Där hittade jag en fin modell av Ellen Keys Strand.

IMG_8813

Jag böjde mig fram och kikade in genom gästrumsfönstret på andra våningen. ”Där”, tänkte jag, ”där vill jag läsa, skriva och sova någon gång. Kanske redan i år.” Ellen Key såg på mig från tavlan på väggen. Hon ser ganska barsk ut, men visst log hon lite?

IMG_8811

Och ja, som ni kanske har anat …

Min dröm har gått i uppfyllelse. Häromdagen fick jag besked: Jag har blivit antagen som stipendiat. I september åker jag till Strand för att bo där i nästan två veckor.  Jag är så lycklig och förväntansfull.

image

Ellen Key

Det finns så mycket att säga om Ellen Key, hennes liv och gärning, så jag kommer självklart att återvända till detta ämne. Men några ord är ändå på sin plats redan nu. Så här presenteras hon av Ellen Keys stiftelse:

Ellen Key (1849 – 1926) var en världsberömd författare, pedagog, fredsivrare, kvinnosakskämpe och visionär. Hon växte upp på Sundsholms herrgård utanför Västervik i en politiskt engagerad familj, men flyttade som 30-åring till Stockholm då gården gått i konkurs, och försörjde sig som lärare i Anna Wittlocks skola. Hon blev tidigt opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor.

Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. År 1900 slog hon igenom internationellt med sin mest berömda bok, Barnets Århundrade, som inom kort översattes till 13 språk. Vid konflikten med Norge 1905 blev hon kallad antipatriot eftersom hon förespråkade en fredlig upplösning av unionen, men fortsatte att engagera sig i fredsfrågor under första världskriget, bland annat genom att kräva att kvinnor skulle få inflytande i samhället, inte minst genom lika rösträtt. Själv kunde hon rösta för första gången 1921, 72 år gammal. Hon dog på Strand den 26 april 1926.

Texten är hämtad från Ellen Keys stiftelse. Läs mer på deras sida. 

Besök på Dramaten

I går flydde jag undan ett iskallt duggregn in i en förtrollad värld bakom kulisserna på Dramaten. Jag gick en guidad tur med en kunnig guide som visade runt på scen och i salong, bland konst och kostym, i marmorfoajé och loger. I kostymförrådet fick vi se en mörkt grön dräkt som var med i Strindbergs Mäster Olof då teatern invigdes, 18 februari 1908.

IMG_8816

När vi satt i salongen och och lutade huvudena bakåt för att beundra  Julius Kronbergs vackra runda målning med skaldekonstens gud Apollon omgiven av de nio muserna kom Rolf Lassgård ut på stora scenen och värmde upp kropp och röst. Då var det inte lätt för guiden att göra sig hörd … Lassgård spelar Karl-Oskar i Utvandrarna som hade nypremiär i går kväll. Jag hade tur och fick en sista-minuten-biljett i mitten av bänk tre. Lite öm i nacken blev jag – men det var det värt. Vilken föreställning!

Utvandrarna

Dramatisering av Irena Kraus, regi och koreografi av Mats Ek

Stina Ekblad gör en fantastisk Kristina. Christoffer Svensson en underbar Robert. Och det var en upplevelse att se Malin Ek i rollen som den lilla allvarliga dottern Anna. Hela ensemblen var så samspelt och skicklig. Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Traditionellt och nyskrivet i vemodig folkton förstärkte skeenden och personligheter med hjälp av Mats Eks magiska koreografi. Och scenografin! Foto, film, finurliga trälådor och det väldiga skeppet. Jag blev lika sjösjuk som amerikaresenärerna när det stormade.

Jag tror att Vilhelm Moberg skulle ha älskat den här föreställningen. Han kunde inte ana eller gissa att hans stora verk nu är mer aktuellt än någonsin. Att vi nu, en bit in på 2000-talet, skulle bli ett land som tar emot nödställda människor på flykt. Att vi behöver Karl-Oskar och Krisitna än en gång för att känna migranternas öden på vår egen hud. Historien upprepar sig. Krig, svält och nöd är inte utrotade fenomen på vår jord.

Moberg får avsluta det här inlägget med sina egna ord:

Ur Utvandrarna av Vilhelm Moberg, 1949

De första utvandrarna visste föga om landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en miljon människor skulle följa efter dem från hemlandet. De kunde icke veta, att fjärdedelen av deras eget folk skulle vara bosatt i det nya landet hundra år senare och att deras avkomlingar där skulle bruka större åkervidder än hela Sverige rymde vid denna tid. De kunde icke ana eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli följden och frukten av deras företag – famlande och vågsamt, klandrat och hånat av de hemmablivande och påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr.

IMG_8831

Läs mer om Dramatens dramatiska historia på Statens fastighetsverk!

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok

Alla som intresserar sig för det sena 1700-talet stöter förr eller senare på Hedvig Elisabeth Charlotta (1759-1818), hertiginna av Södermanland, drottning av Sverige och Norge, gift med hertig Karl, som blev kung Karl XIII.

Charlotta skrev dagbok från tonåren, då hon kom till Sverige för att gifta sig med Gustav III:s bror hertig Karl, fram till sin död 1818. Då efterlämnade hon fler än sjutusen tätt handskrivna sidor på franska. Det var ingen vanlig dagbok. Charlotta visste redan från början att det hon skrev skulle bli offentligt. Hon hade bestämt att ingen fick läsa vad hon hade skrivit förrän femtio år efter hennes död, och det dröjde ända till början av 1900-talet innan dagböckerna publicerades. De omfattande volymerna upptar närmare en hyllmeter och ger en spännande inblick i såväl hovets som Sveriges historia under mer än fyra decennier.

Ett halvår innan Charlotta dog låst hon in sina dagböcker i en kista som friherre Bonde fick lova att gömma undan. Där låg de i nära hundra år innan Karl Karlsson Bonde började översätta och ge ut dem. Han gav ut tre delar, åren 1775–92, och efter hans död tog hans systerdotter Cecilia af Klercker över arbetet. Den nionde och sista delen publicerades 1942.

2016-02-26 17.50.32

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, volym IV

Jag har köpt en av dessa böcker på antikvariat, den fjärde volymen, som omfattar tiden 1793 till 1794. Alltså de närmaste åren efter Gustav III:s död. Mitt exemplar är utgivet av P.A. Norsted & söners förlag, tryckt 1920 och översatt av Cecilia af Klercker. Det är en fantastisk känsla att läsa Charlottas egna ord, även om det inte är alldeles lätt med pluralformer på verben, gammeldags stavning och stor detaljrikedom. Hon beskriver personer, miljöer och skeenden insiktsfullt och personligt med sin vassa penna. Här ett smakprov från första sidan:

Fred och sällhet synes hafva öfvergivit vår världsdel, och man kan t.o.m. säga, att det på hela jorden i närvarande stund blott är Amerika, som åtnjuter lugn. /…/ I våra dagar har likväl en ny, mäktig lidelse fått insteg hos dess folk – frihetsraseriet, hvilket i de tygellösa former, det nu antagit, hotar att blifva dess gissel, hvarunder Europas inbyggare komma att tvingas tillbaka till barbariet. Friheten är ju kär och eftersträfvansvärd för hvarje tänkande varelse, men missuppfattad som nu af den stora massan, blir den en bedräglig gyckelbild, urartar till anarki och tjänar till täckmantel för de gröfsta brott och laster. Icke ens vildarne äro så grymma som de människor, hvilka låta sig styras af dess tyranniska lagar.

2016-02-26 17.53.34

Jag skulle gärna vilja läsa alla Charlottas dagböcker, men undrar om jag skulle ha tålamod. Då är det tur att det finns andra som har det!

Anna Laestadius Larsson har lusläst varenda sida om och om igen! Under nio år arbetade hon med sin romantrilogi om Charlotta, Sofie von Fersen och Johanna, eller Pottungen som hon kallades från början.

Jag har just läst klart alla tre böckerna och är alldeles uppfylld. Anna Laestadius Larsson har lyckats levandegöra det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet i Stockholm, vid hovet och i rännstenen, bland kammarjungfrur och roddarmadamer, kungligheter och upprorsmakare.  Vi får följa det historiska skeendet genom ögonen på både verkliga och uppdiktade personer – alla blir de lika levande och trovärdiga under berättelsens gång. Det är en dramatisk historia och jag hade svårt att lägga böckerna ifrån mig.

Fokus är på kvinnorna och deras tankar om kvinnors ställning i samhället. Anna Laestadius tycker att vi har tillräckligt med böcker om history – nu skriver hon herstory.  Tack Anna! Och grattis till alla som har detta läsäventyr framför sig.

2016-02-26 17.55.29

Anna Laestadius Larssons trilogi: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Samt Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok.