Stipendiat på Ellen Keys Strand

För många år sedan berättade min mamma att hon hade varit och hälsat på Ellen Key på Strand. Ja, Ellen Key var inte hemma, hon dog 1926, men hon tar fortfarande emot gäster. Ellen Keys avsikt med Strand var att skapa ett hem på ”riktiga landet” dit i första hand storstadskvinnor skulle kunna komma och bo i några veckor under sommaren. Denna verksamhet fortsätter än i dag och Strand tar emot gäster, stipendiater, i fem tvåveckorsperioder från maj till september. Det är fortfarande kvinnor som får denna möjlighet; kvinnor som behöver stillhet, ro och inspiration för att kunna koncentrera sig på något. Ofta ett skrivprojekt av något slag.

2014 besökte jag Strand och det var precis så fint som jag tänkt mig. I många år har jag drömt om att en gång få komma till Strand som stipendiat, men jag har aldrig vågat söka. I år tog jag mod till mig. Det brukar vara många sökande, och de tar bara emot fyra stipendiater åt gången under fem perioder per år. Tänk om jag kunde bli en av de utvalda.

Ellen Key på Hallwylska

Förra helgen var jag på Hallwylska museet. De har en utställning som heter ”Skönhet för alla i nytt ljus” där bland annat Ellen Keys tankar om ”god smak och skönhet i hemmen” presenteras. Där hittade jag en fin modell av Ellen Keys Strand.

IMG_8813

Jag böjde mig fram och kikade in genom gästrumsfönstret på andra våningen. ”Där”, tänkte jag, ”där vill jag läsa, skriva och sova någon gång. Kanske redan i år.” Ellen Key såg på mig från tavlan på väggen. Hon ser ganska barsk ut, men visst log hon lite?

IMG_8811

Och ja, som ni kanske har anat …

Min dröm har gått i uppfyllelse. Häromdagen fick jag besked: Jag har blivit antagen som stipendiat. I september åker jag till Strand för att bo där i nästan två veckor.  Jag är så lycklig och förväntansfull.

image

Ellen Key

Det finns så mycket att säga om Ellen Key, hennes liv och gärning, så jag kommer självklart att återvända till detta ämne. Men några ord är ändå på sin plats redan nu. Så här presenteras hon av Ellen Keys stiftelse:

Ellen Key (1849 – 1926) var en världsberömd författare, pedagog, fredsivrare, kvinnosakskämpe och visionär. Hon växte upp på Sundsholms herrgård utanför Västervik i en politiskt engagerad familj, men flyttade som 30-åring till Stockholm då gården gått i konkurs, och försörjde sig som lärare i Anna Wittlocks skola. Hon blev tidigt opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor.

Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. År 1900 slog hon igenom internationellt med sin mest berömda bok, Barnets Århundrade, som inom kort översattes till 13 språk. Vid konflikten med Norge 1905 blev hon kallad antipatriot eftersom hon förespråkade en fredlig upplösning av unionen, men fortsatte att engagera sig i fredsfrågor under första världskriget, bland annat genom att kräva att kvinnor skulle få inflytande i samhället, inte minst genom lika rösträtt. Själv kunde hon rösta för första gången 1921, 72 år gammal. Hon dog på Strand den 26 april 1926.

Texten är hämtad från Ellen Keys stiftelse. Läs mer på deras sida. 

Besök på Dramaten

I går flydde jag undan ett iskallt duggregn in i en förtrollad värld bakom kulisserna på Dramaten. Jag gick en guidad tur med en kunnig guide som visade runt på scen och i salong, bland konst och kostym, i marmorfoajé och loger. I kostymförrådet fick vi se en mörkt grön dräkt som var med i Strindbergs Mäster Olof då teatern invigdes, 18 februari 1908.

IMG_8816

När vi satt i salongen och och lutade huvudena bakåt för att beundra  Julius Kronbergs vackra runda målning med skaldekonstens gud Apollon omgiven av de nio muserna kom Rolf Lassgård ut på stora scenen och värmde upp kropp och röst. Då var det inte lätt för guiden att göra sig hörd … Lassgård spelar Karl-Oskar i Utvandrarna som hade nypremiär i går kväll. Jag hade tur och fick en sista-minuten-biljett i mitten av bänk tre. Lite öm i nacken blev jag – men det var det värt. Vilken föreställning!

Utvandrarna

Dramatisering av Irena Kraus, regi och koreografi av Mats Ek

Stina Ekblad gör en fantastisk Kristina. Christoffer Svensson en underbar Robert. Och det var en upplevelse att se Malin Ek i rollen som den lilla allvarliga dottern Anna. Hela ensemblen var så samspelt och skicklig. Musiken spelar en stor roll i föreställningen. Traditionellt och nyskrivet i vemodig folkton förstärkte skeenden och personligheter med hjälp av Mats Eks magiska koreografi. Och scenografin! Foto, film, finurliga trälådor och det väldiga skeppet. Jag blev lika sjösjuk som amerikaresenärerna när det stormade.

Jag tror att Vilhelm Moberg skulle ha älskat den här föreställningen. Han kunde inte ana eller gissa att hans stora verk nu är mer aktuellt än någonsin. Att vi nu, en bit in på 2000-talet, skulle bli ett land som tar emot nödställda människor på flykt. Att vi behöver Karl-Oskar och Krisitna än en gång för att känna migranternas öden på vår egen hud. Historien upprepar sig. Krig, svält och nöd är inte utrotade fenomen på vår jord.

Moberg får avsluta det här inlägget med sina egna ord:

Ur Utvandrarna av Vilhelm Moberg, 1949

De första utvandrarna visste föga om landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en miljon människor skulle följa efter dem från hemlandet. De kunde icke veta, att fjärdedelen av deras eget folk skulle vara bosatt i det nya landet hundra år senare och att deras avkomlingar där skulle bruka större åkervidder än hela Sverige rymde vid denna tid. De kunde icke ana eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli följden och frukten av deras företag – famlande och vågsamt, klandrat och hånat av de hemmablivande och påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr.

IMG_8831

Läs mer om Dramatens dramatiska historia på Statens fastighetsverk!

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok

Alla som intresserar sig för det sena 1700-talet stöter förr eller senare på Hedvig Elisabeth Charlotta (1759-1818), hertiginna av Södermanland, drottning av Sverige och Norge, gift med hertig Karl, som blev kung Karl XIII.

Charlotta skrev dagbok från tonåren, då hon kom till Sverige för att gifta sig med Gustav III:s bror hertig Karl, fram till sin död 1818. Då efterlämnade hon fler än sjutusen tätt handskrivna sidor på franska. Det var ingen vanlig dagbok. Charlotta visste redan från början att det hon skrev skulle bli offentligt. Hon hade bestämt att ingen fick läsa vad hon hade skrivit förrän femtio år efter hennes död, och det dröjde ända till början av 1900-talet innan dagböckerna publicerades. De omfattande volymerna upptar närmare en hyllmeter och ger en spännande inblick i såväl hovets som Sveriges historia under mer än fyra decennier.

Ett halvår innan Charlotta dog låst hon in sina dagböcker i en kista som friherre Bonde fick lova att gömma undan. Där låg de i nära hundra år innan Karl Karlsson Bonde började översätta och ge ut dem. Han gav ut tre delar, åren 1775–92, och efter hans död tog hans systerdotter Cecilia af Klercker över arbetet. Den nionde och sista delen publicerades 1942.

2016-02-26 17.50.32

Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, volym IV

Jag har köpt en av dessa böcker på antikvariat, den fjärde volymen, som omfattar tiden 1793 till 1794. Alltså de närmaste åren efter Gustav III:s död. Mitt exemplar är utgivet av P.A. Norsted & söners förlag, tryckt 1920 och översatt av Cecilia af Klercker. Det är en fantastisk känsla att läsa Charlottas egna ord, även om det inte är alldeles lätt med pluralformer på verben, gammeldags stavning och stor detaljrikedom. Hon beskriver personer, miljöer och skeenden insiktsfullt och personligt med sin vassa penna. Här ett smakprov från första sidan:

Fred och sällhet synes hafva öfvergivit vår världsdel, och man kan t.o.m. säga, att det på hela jorden i närvarande stund blott är Amerika, som åtnjuter lugn. /…/ I våra dagar har likväl en ny, mäktig lidelse fått insteg hos dess folk – frihetsraseriet, hvilket i de tygellösa former, det nu antagit, hotar att blifva dess gissel, hvarunder Europas inbyggare komma att tvingas tillbaka till barbariet. Friheten är ju kär och eftersträfvansvärd för hvarje tänkande varelse, men missuppfattad som nu af den stora massan, blir den en bedräglig gyckelbild, urartar till anarki och tjänar till täckmantel för de gröfsta brott och laster. Icke ens vildarne äro så grymma som de människor, hvilka låta sig styras af dess tyranniska lagar.

2016-02-26 17.53.34

Jag skulle gärna vilja läsa alla Charlottas dagböcker, men undrar om jag skulle ha tålamod. Då är det tur att det finns andra som har det!

Anna Laestadius Larsson har lusläst varenda sida om och om igen! Under nio år arbetade hon med sin romantrilogi om Charlotta, Sofie von Fersen och Johanna, eller Pottungen som hon kallades från början.

Jag har just läst klart alla tre böckerna och är alldeles uppfylld. Anna Laestadius Larsson har lyckats levandegöra det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet i Stockholm, vid hovet och i rännstenen, bland kammarjungfrur och roddarmadamer, kungligheter och upprorsmakare.  Vi får följa det historiska skeendet genom ögonen på både verkliga och uppdiktade personer – alla blir de lika levande och trovärdiga under berättelsens gång. Det är en dramatisk historia och jag hade svårt att lägga böckerna ifrån mig.

Fokus är på kvinnorna och deras tankar om kvinnors ställning i samhället. Anna Laestadius tycker att vi har tillräckligt med böcker om history – nu skriver hon herstory.  Tack Anna! Och grattis till alla som har detta läsäventyr framför sig.

2016-02-26 17.55.29

Anna Laestadius Larssons trilogi: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Samt Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok.

Sagolikt

IMG_9259

Knappt tio minuters promenad från där jag bor, i  hörnet Sveavägen och Odenplan, tronar denna sagolika byggnad: Stockholms stadsbibliotek. Arkitekten Gunnar Asplund ritade, och i mars 1928 invigdes det. Asplund planerade även parken och övriga byggnader som hör till.

I dag finns det ca 700 000 böcker på biblioteket. En smått ofattbar siffra.

Jag var av olika skäl på jakt efter en särskild saga. Den vänliga bibliotekarien visade mig då ett gammalt slitet bokskåp med gistna glasdörrar. ”Titta här”, sa hon, ”den kan finnas i någon av de här sagosamlingarna.” Jag såg med vördnad på raderna av slitna små böcker mer röda pärmar. ”Får man låna  hem dem?” De såg så sköra ut! ”Javisst”, sa bibliotekarien och lämnade mig vid skåpet.

image1-2

Sagor av Elsa Beskow, Helena Nyblom, Einar Månsson och en massa andra som jag inte känner till, rim och ramsor, folksagor och sägner … En sagoskatt. Besöket tog längre tid än jag tänkt mig, men så är det alltid. Sagan jag sökte fanns dock inte i skåpet, men bibliotekarien lyckades hitta den åt mig. Det egendomliga trollet och solstrålen av Hjalmar Bergman. Nu har jag läst både den och flera andra gamla egendomliga sagor. Uppfylld och påfylld. Nu kan jag skriva lite igen!

image1

Nyårslöften

Nej, nyårslöften är kanske inte nån särskilt bra idé … Men i år har jag två:

  1. Läs
  2. Skriv

12200557_10153290686813196_1278879349_n

Kanske är det självklart. Jag läser ju alltid, skriver så ofta jag bra kan. Men jag har en tendens att låta annat komma emellan. Ofta är det roliga saker, viktiga saker. Ibland är det sånt som jag bara gör automatiskt, utan att tänka på det. Tid, värdefull tid, rinner iväg. Tid som jag kunde ha använt till att skriva fortsättningen på Hemligheten i Haga.

Det här året, 2016, ska bli året då jag tar mitt skrivande på allvar. För att det ska bli bra  behöver jag också ta mitt läsande på allvar. Låta böckerna ta tid och plats i mitt liv. Jag behöver läsa för att kunna skriva. Både för att lära mig mer om det jag skriver om, och för ren och skär inspiration. Ser fram emot det här året.

IMG_3170 IMG_4434

 

Dan före dan före dan …

tusen-ar-992-teaser-5nov-flodet-jpg

Nu är det inte många timmar kvar till julafton. Det fjärde ljuset brinner, adventsljuset med sina siffror är bara en liten stump och nästan alla luckorna i adventskalendern är öppnade. I år har det varit en ovanligt spännande advent. Jag har suttit klistrad vid tv:n varje morgon klockan kvart över sju och svepts med på en rasande rolig resa genom seklerna.

Jag älskar Tusen år till julafton! 

Det har varit ovanligt mycket kritik i år. Julkalendern har blivit anmäld flera gånger. Någon tycker att det är för mycket fakta, en annan att det röks och dricks för mycket, en tredje saknar tomtar, klassisk dramaturgi och tydligt jultema.

Jag älskar tomtar och troll, snö och sagor! 

Men jag måste inte ha det varje år. Inte hela tiden. Det är fascinerande att det går att berätta en så lång historia på så kort tid – uppdelat i kvartar. Skickligt! Tänk bara vad svårt att välja ut något typiskt för varje avsnitt. Miljöerna är fantastiska, birollerna underbara, maten ett spännande inslag (det är ju Historieätarna som är förlagan). Erik och Lotta guidar på sitt alldeles egna sätt genom seder, vanor, bruk och traditioner. (Ok, Erik kan vara too much i bland – men jag undrar om ungarna stör sig lika mycket som de vuxna på honom.) Och ungarna, barnen … Ja, jag instämmer i hyllningskören. Vilka helt underbart sköna människor. Det har varit en ren glädje att uppleva historien genom deras ögon och att få höra deras kloka, insiktsfulla och roliga kommentarer.

Bara två avsnitt kvar. 90-tal och sen den nya tusentalet …

Jag kommer att sakna julkalendern!

Tack så mycket för lånet av fotot ovan Svt!

God jul och gott nytt år!

IMG_5020

 

 

En dag på jobbet

Ibland glömmer jag bort vilken fantastisk miljö jag jobbar i på min arbetsplats, Stockholms konstnärliga högskola (SKH). Nu i veckan blev jag påmind. Jag var på ett seminarium om den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare  i litteratur. Hon fick priset med följande motivering:

för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid

Efter seminariet förstår jag bättre vad som menas med ”mångstämmiga”. Fotografen och regissören Staffan Julén har arbetat med en dokumentärfilm om Aleksijevitj och hennes sätt att arbeta i nästan två år. Nu var Julén på besök på SKH. Han berättade om arbetet med filmen och visade filmklipp. Vi fick se Svetlana Aleksijevitj när hon intervjuade olika personer under arbetet med sina böcker. Det var spännande att se hur hon lyckades få människor att slappna av och öppna upp. Det kändes som förtroliga samtal snarare än intervjuer.

Seminariet leddes av Niklas Rådström, författare och professor i berättande för scen, film och media på SKH, och i panelen fanns Tinna Joné, lektor i dokumentärt berättande på SKH och Horace Engdahl, stol nr 17, Svenska Akademien. De gav tillsammans en nyanserade bild av årets nobelpristagare och gjorde mig nyfiken – och mycket sugen på att läsa hennes böcker.

Så här beskriver Aleksijevitj själv sitt arbete i en intervju av Peter Fröberg Idling i Vi läser:

Det tar lång tid. Den sista boken tog 15 år. När jag bokar ett möte vet jag ju aldrig vad för slags person jag ska träffa, ett samtal kan ta två timmar eller en hel dag. Jag vill inte möta dem som författare, utan snarare som ett slags granne i tiden. Jag är på sätt och vis en mjuk person, men jag kan vara väldigt hård när jag ställer mina frågor. Jag vill snabbt komma förbi det banala och samtala om vad som är viktigt för just den jag träffar. Det gäller att hamna rätt med varje individ, i den här typen av intervju måste man vara intressanta för varandra. Man känner en nästan fysiskt kontakt. Det gäller att personen öppnar sig, att man kan ställa nya frågor som därmed får nya svar. Tidigare, i Sovjet, var jag tvungen att först överkomma människors rädsla, nu måste jag överkomma cynismen. Och det är ännu svårare.

Exempel på böcker av Svetlana Aleksijevitj

Från förlaget Ersatz webbplats:

De sista vittnena: soloröst för barn får de som var barn under kriget berätta. Deras krigsminnen skiljer sig markant från de vuxnas. Ingår i Utopins röster.

Om Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012): ”Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.”- Per Svensson

Om Tiden second hand (2013): ”Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.”- Ulrika Milles

Om Bön för Tjernobyl 2013):”Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.” – Christian Swalander

 

 

Sent i november

IMG_0610

Sent i november
tankar och känslor i kaos
längtar efter tröst

Ja, det börjar bli sent i november, och mörkt på jorden. På många sätt. Tankarna famlar, försöker få tag, försöker förstå vad som händer omkring oss – vad som händer med världen. Men tankarna orkar inte fram. Orden räcker inte till. När jag försöker formulera mig löser de upp sig och blir till något ogripbart, vasst, kallt och slipprigt.

Då är jag tacksam för andra som inte ger upp; författare som ger mina tankar och känslor röst. Som Malin Ullgren i DN, 18 november:

Att kämpa emot känslan av undergång är en motståndshandling. // Det är just nu lätt att förlamas av en utbredd uppgivenhet. Men att ha tålamod med det komplexa, gråzonerna, kan vara själva motgiftet mot tidens hatiska reflex.

Ordvalet gråzoner lånar Malin Ullgren från Åsne Seierstad, DN 17 november:

Gråzonen är IS:s krigszon. Den finns i Paris, den finns i Stockholm och Oslo. Den är det man hittar mellan svart och vitt. Mellan oss och dem. Mellan med och mot. Man kan kalla zonen grå, eller man kan kalla den färgrik. I Norge använder man uttrycket ”Det färgrika samhället”. Somliga använder det som skällsord, som en norsk naivitet, som något som kommer att föra landet mot undergång, förinta de ljusa och blåögda. Och liksom de högerextrema hatar det färgrika, hatar IS det grå. Det är bara två ord för samma sak, för om man blandar alla färger blir det som bekant grått.

På något sätt ger dig mig tröst att läsa insiktsfulla resonemang om tillståndet i världen. Det kanske inte löser några problem, men det ger andra perspektiv. Visar att mina famlande tankar är på rätt spår. Det finns så mycket gott att glädja sig åt, alla dessa färger, nyanser, gråskalor som är själva livet på jorden. För det där andra, det svarta och det vita – hatet, intoleransen, konflikterna kring nationalitet och religion etc – har jag så svårt att förstå mig på, eftersom jag har haft lyckan att växa upp i ett sammanhang där det inte är viktigt.

Sent i november (1970) är Tove Janssons sista bok om Mumintrollen. En berättelse om längtan efter tillhörighet. Homsan berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av.  Att höra till, att ha ett sammanhang, ”att få vara samman med varandra”, med Toves ord. Kanske det enda botemedlet mot uppgivenhet och förlamning. Tyvärr kan längtan efter tillhörighet leda fel, som vi har sett, till destruktiva sammanhang som drivs av hat istället för kärlek. Så vad kan vi göra? Vi kan kämpa för att ingen ska hamna ute i kylan. Lättare sagt än gjort. Men kanske alldeles nödvändigt.

Tove Jansson kan trösta som få. Så hon får avsluta med några rader ur sin Höstvisa.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Lyssna på Höstvisa av Tove Jansson med Cumulus.