Sent i november

IMG_0610

Sent i november
tankar och känslor i kaos
längtar efter tröst

Ja, det börjar bli sent i november, och mörkt på jorden. På många sätt. Tankarna famlar, försöker få tag, försöker förstå vad som händer omkring oss – vad som händer med världen. Men tankarna orkar inte fram. Orden räcker inte till. När jag försöker formulera mig löser de upp sig och blir till något ogripbart, vasst, kallt och slipprigt.

Då är jag tacksam för andra som inte ger upp; författare som ger mina tankar och känslor röst. Som Malin Ullgren i DN, 18 november:

Att kämpa emot känslan av undergång är en motståndshandling. // Det är just nu lätt att förlamas av en utbredd uppgivenhet. Men att ha tålamod med det komplexa, gråzonerna, kan vara själva motgiftet mot tidens hatiska reflex.

Ordvalet gråzoner lånar Malin Ullgren från Åsne Seierstad, DN 17 november:

Gråzonen är IS:s krigszon. Den finns i Paris, den finns i Stockholm och Oslo. Den är det man hittar mellan svart och vitt. Mellan oss och dem. Mellan med och mot. Man kan kalla zonen grå, eller man kan kalla den färgrik. I Norge använder man uttrycket ”Det färgrika samhället”. Somliga använder det som skällsord, som en norsk naivitet, som något som kommer att föra landet mot undergång, förinta de ljusa och blåögda. Och liksom de högerextrema hatar det färgrika, hatar IS det grå. Det är bara två ord för samma sak, för om man blandar alla färger blir det som bekant grått.

På något sätt ger dig mig tröst att läsa insiktsfulla resonemang om tillståndet i världen. Det kanske inte löser några problem, men det ger andra perspektiv. Visar att mina famlande tankar är på rätt spår. Det finns så mycket gott att glädja sig åt, alla dessa färger, nyanser, gråskalor som är själva livet på jorden. För det där andra, det svarta och det vita – hatet, intoleransen, konflikterna kring nationalitet och religion etc – har jag så svårt att förstå mig på, eftersom jag har haft lyckan att växa upp i ett sammanhang där det inte är viktigt.

Sent i november (1970) är Tove Janssons sista bok om Mumintrollen. En berättelse om längtan efter tillhörighet. Homsan berättar som tröst för sig själv om familjen i dalen, den där lyckliga familjen som han så gärna ville vara en del av.  Att höra till, att ha ett sammanhang, ”att få vara samman med varandra”, med Toves ord. Kanske det enda botemedlet mot uppgivenhet och förlamning. Tyvärr kan längtan efter tillhörighet leda fel, som vi har sett, till destruktiva sammanhang som drivs av hat istället för kärlek. Så vad kan vi göra? Vi kan kämpa för att ingen ska hamna ute i kylan. Lättare sagt än gjort. Men kanske alldeles nödvändigt.

Tove Jansson kan trösta som få. Så hon får avsluta med några rader ur sin Höstvisa.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Lyssna på Höstvisa av Tove Jansson med Cumulus.

4 tankar kring ”Sent i november

  1. Helena

    Tack! Fick precis läsa det jag själv famlade med…att hitta orden och försöka förstå vad som sker…Du beskriver det så bra och visste vilka som kunde ”bidra” ❤️

    Svara
  2. Lotta

    Du (och Tove Jansson) skriver så skönt tröstrikt att man kan luta sig tillbaka en liten stund och bara njuta av nuet. Tack!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *