Kategoriarkiv: Berättelser

Mossa i munnen

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Stor dag

image

I dag har jag skickat mitt manus, Hemligheten i Haga, del två, till Idus förlag. Månuret heter den. Det känns jättekonstigt. Roligt, men läskigt. Overkligt. Och supersvårt att släppa taget. Sätta punkt. Omöjligt egentligen.

Men det är ett antal redigeringsvändor kvar, så jag ska sluta stressa upp mig. Snart.

Inllägg nummer 38 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

I somras var jag på ett samtal med Jonas Hassen Khemiri på Yran i Östersund. Jag köpte hans bok Invasion! med noveller, krönikor och pjäsmanus. I min anteckningsbok skrev jag den 2 augusti 2014:

Du förändrar mig
du tar din penna
som är en virknål
och plötsligt finns nya mönster i mig
som inte fanns där förut

Nya färger, former, smaker
som jag kan använda med min penna
som är en virknål
en pensel
en kniv

Något liknande känner jag efter att ha sett Jonas Hassen Khemiris pjäs  ≈ [ungefär lika med] på Dramatens lilla scen.

Från början fick han uppdraget att skriva om Frankensteins monster. Resultatet blev en pjäs om det monster vi själva har skapat och skapar: pengar, ekonomi, kapitalism och hur vi påverkas av den samtid vi lever i. Texten, regin, skådespelarna och scenografin samspelar och kastar nytt ljus över gamla invanda sanningar; skapar nya mönster i min hjärna; får mig att se världen på ett annorlunda sätt. Det är suggestivt, provocerande, sorgligt och komiskt.

Det är också roligt att se några av studenterna från Stockholms dramatiska högskola som jag har följt sen jag  jobbade på kommunikationsavdelningen där. De är fantastiska. Hela ensemblen är grym. Tack alla!

Text: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbab
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Musik: Anna Haglund
Medverkande: Thérèse Brunnander, Ardalan Esmaili, Hamadi Khemiri, Bianca Kronlöf, Marall Nasiri, Christopher Wagelin, Pablo Leiva Wenger.

Läs mer och se intervjuer med Jonas Hassen Khemiri Farnaz Arbab på Dramaten.se.

Inlägg nummer 34 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Grattis till Alma PRAESA!

PRAESA är åres mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2015

PRAESA, Project for the Study of Alternative Education in South Africa, är en organisation baserad i Kapstaden som sedan 1992 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar i Sydafrika. Det är första gången Almapriset går till en mottagare från Afrika. Sydafrika är ett land med inte mindre än elva officiella språk. Det är svårt att ens föreställa sig.

Juryns motivering

Med läsglädjen som ledstjärna ger PRAESA unika möjligheter för barn och ungdomar i Sydafrika att få tillgång till litteratur. Kreativa läs- och berättarprojekt skapar sociala sammanhang och gör litteraturen levande på flera språk. PRAESA visar genom sitt enastående arbete hur avgörande böcker och berättande är för att berika barns och ungdomars liv.

almapriset

Jag lånar bilden från Almaprisets webbplats, Tack!

Läs mer om Astrid Lindgren memorial award, ALMA.

Inlägg nummer 27 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Realism och surrealism

Förra veckan var jag med goda vänner på Kungsholmens bibliotek. Kristina Sandberg var där och berättade om sin Augustprisade trilogi om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik, Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Här är juryns motivering till Augustpriset 2014:

 Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bedvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag?

i SvD beskrivs författaren så här enligt ett citat på utsidan av Att föda ett barn:

Kristina Sandberg är en av den svenska samtidens mest lyhörda psykologiska realister.

Jag har inte läst någon av böckerna än, men efter författarsamtalet på Kungsholmen ser jag verkligen fram emot detta. Jag köpte förstås en bok och fick den signerad.

Kristina berättade så levande och personligt. Hon är psykolog till yrket, vilket säkerligen bidrar till att hennes romanfigurer får liv och djup, men framför allt känns Kristina lyhörd och genuint intresserad av att skildra sina människors öden. Det var så roligt att lyssna, inte minst under frågestunden. Hon fick många spännande frågor och mycket beröm från hängivna läsare i publiken.

I går var det dags för årsmöte i föreningen Författarcentrum öst. Vi är ca 700 medlemmar och ett tjugotal var på plats. Jag gick runt och hälsade. Till min glädje träffade jag Kristina Sandberg, så jag fick möjlighet att tacka henne för det inspirerande författarsamtalet häromdagen.

Det visade sig att hon har suttit i styrelsen ett tag, men att hon avgår nu. Det visade sig också att hon läste min bok när jag ansökte om medlemsskap. Kristina Sandberg har läst Hemligheten i Haga! Och inte nog med det: Hon sa att hon tyckte om den och gärna vill ha ett eget exemplar till sina barn.

Så i dag har jag skickat en signerad bok  till Kristina Sandberg. Och jag har börjat läsa Att föda ett barn. 

image

Inlägg nummer 26 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

På bussen

Sitter på bussen från Åkersberga till Ljusterö. Den är halvfull med trötta passagerare som, liksom jag, fipplar med sina telefoner. Utanför är himlen grå grå grå. Men visst är det ett ljusare stråk utåt havet. Solen brukar lysa på Ljusterö, den ljusa ön. Eller kommer namnet av fiskeredskapet? Därom tvista de lärde. Fin är den i alla fall, ön, och jag längtar dit.IMG_3953

I ryggsäcken finns en utskrift av mitt manus till Hemligheten i Haga,del två. Arbetsnamnet är Månuret. Jag kollade med eleverna i klass 3b i Älta, och de tyckte det lät ok. Vad säger ni andra?

Nu är jag inne i redigeringsfasen. Mördar älsklingar och utvecklar scener. Kul. Och krävande. Hur ska jag våga släppa taget?

 

Inlägg nummer 23 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

 

 

Barnboksundret

I lördagens DN skriver Lotta Olsson om det svenska barnboksundret. Enligt nya rapporter om bokförsäljning och bokläsning visar det sig att det finns ett mönster:

Det säljs allt färre vuxenböcker i Sverige, men allt fler barn- och ungdomsböcker. Tittar man närmare på statistiken inser man att barn- och ungdomsböcker till och med säljer bättre än deckare i Sverige.

Visst är det trist att det säljs färre vuxenböcker, och visst är det tråkigt att vuxna män läser mindre och mindre, men det är väldigt roligt att barn läser mer och mer. Jag tror det får massor av positiva effekter på såväl lång som kort sikt. Framför allt är det kul att läsa. Böckerna öppnar upp nya världar och  låter oss möta människor, djur och andra varelser som kan ge oss minnen för livet. Men läsningen ger också värdefull erfarenhet som vi har nytta på många olika vis. Att kunna läsa och skriva är en demokratisk rättighet, för utan dessa färdigheter är vi utestängda från så mycket.

Exempelvis tränar barnen upp

  • läsförståelsen vilket underlättar såväl i skolan som i övriga livet
  • förmågan att stava och formulera sig i  skrift, vilket väcker lusten att själv berätta och kanske skriva
  • sitt ordförråd och insikt i meningsbyggnad och uttryckssätt
  • förmågan att känna igen hur berättelser brukar vara uppbyggda, vilket gör det lättare att ta till sig texter – och att hitta på och skriva själv
  • koncentration och uppmärksamhet
  • sin fantasi och empatiska förmåga. Jag tror att fantasi och empati hänger ihop. Om du har livlig fantasi har du också lätt för att leva dig in i andra människors situationer och känslor. Och det blir svårare att strunta i att någon far illa. Fantasivärldarna ger barnen tillgång till äventyr, spänning, kunskap och glädje, som ökar barnens eget intresse för läsning och böcker.

Men männen som inte läser då? Vad gör vi med dem?

Lotta Olsson avslutar sin krönika så här:

För isande klart är det i Medie­barometern: det är vuxna män som inte läser. Och det är ingen som gör något åt det.

Vi vet ju att barn till läsande föräldrar läser mer, så helst ska såväl män som kvinnor föregå med gott exempel. Men jag tror det kan funka den andra vägen också: Barn kan inspirera sina föräldrar.

Fler och fler förstår att det är bra med högläsning. Förhoppningsvis fortsätter de att läsa för barnen för att det är mysigt – inte för att det är nyttigt. Och, vem vet, en och annan förälder minns då en värld som de tappat bort under en tid: bokvärlden, den egna läsningen.

Dessutom finns det nu för tiden massor av bra litteratur i genren ”unga vuxna”, böcker som passar tonåringar och oss som fortsätter att vara unga vuxna till sinnet. Så barn och tonåringar kan på olika sätt inspirera och locka sina föräldrar bort från mobilerna och in i skönlitteraturens oändliga underbara värld.

Läs Lotta Olssons krönika Barnboksundret är större än deckarundret, DN, lördag 21 mars 2015.

image

Inlägg nummer 18 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Berättelser: Film

Såg den polska filmen Ida av regissören Pawel Pawlikowski i går och fick ännu en lektion i hur man kan presentera en berättelse. Filmen är svartvit och lågmäld. Dialogen är minst sagt sparsmakad, men de starka bilderna talar i stället. Miljöerna: sextiotal, tröstlös landsbygd, ångestladdat hotellrum, kargt kloster, ödslig restaurang. Människorna: långsamma närbilder, ögon, cigarettrök, nunnorna som äter under tystnad, dans på rutigt golv. Musiken som förstärker det visuella: Bach, Mozart, Coltrane.

Och så det märkliga att det mesta utspelar sig på den nedre halvan av bioduken. Jag vet egentligen inte vad det får för effekt. Men det är suggestivt och mycket vackert.

Det är en sorglig berättelse som rullas upp, men den är inte nattsvart. Och framför allt griper karaktärerna tag. Jag bryr mig om dem. Jag tycker om dem. jag vill veta hur det ska gå. Jag vill förstå vad de har varit med om. Det tror jag är en av nycklarna i varje god berättelse.

Läs mer om filmen Ida, som fick en Oscar för bästa utländska film. 

IMG_4325