Tröst

Gick ifatt en tvååring på Västmannagatan. Mamman gick böjd över en sparkcykel modell pytteliten och barnet gick, oändligt långsamt. Hen grät. Det var en uppgiven, trött och sorgsen gråt. Inget skrik, bara buääää. Medan jag gick förbi hann jag uppfatta den här konversationen:

Barnet: Buääää. Mamma.

Mamman: Ja, älskling.

Barnet: Dusatössamej. Buääää …

Mamman: Ja, jag ska trösta dig.

Barnet: Hemma. Buäää …

Mamman: Ja, älskling, jag ska trösta dig när vi kommer hem.

Barnet: Buääää. Tössa hemma. Buääää …

Mamman: Vi är snart hemma.

Barnet: Naat hemma. Buääää. Tössa hemma.

Det var så fint. Mammans röst var kärleksfull och varm, utan ett uns av irritation. Barnet visste att det var bättre att komma hem och bli tröstad i lugn och ro.

2015-03-06 18.27.52

Inlägg nummer 52  i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

4 tankar kring ”Tröst

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *