Eldade ris i går. Gran och tall mest, mycket barr. Det fräste och susade, röken bolmade tjock mot den blå hImlen. Älskar doften. Renande och fylld av minnen från eldar, brasor, valborg, korvgrillning, vår. Antagligen har vi även nedärvda minnen från lägereldar, hemmets härd, trygghet.

Men eld luktar också fara. Brandrök. En lukt som genast får alla sinnen att skärpas. Brinner det? Var? Elden är lös! Eld doftar bara gott när vi har den under kontroll.

I går kväll, när mörkret lagt sig över vår udde lyste halvmånen och stjärnorna i kapp med glödhögen. Elden flammde upp när jag rörde runt med räfsan.  Röken formade mystiska figurer mot den svarta himlen. Ett skådespel.

Inlägg nummer 24 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad