Nu är det inte många timmar kvar till julafton. Det fjärde ljuset brinner, adventsljuset med sina siffror är bara en liten stump och nästan alla luckorna i adventskalendern är öppnade. I år har det varit en ovanligt spännande advent. Jag har suttit klistrad vid tv:n varje morgon klockan kvart över sju och svepts med på en rasande rolig resa genom seklerna.

Jag älskar Tusen år till julafton! 

Det har varit ovanligt mycket kritik i år. Julkalendern har blivit anmäld flera gånger. Någon tycker att det är för mycket fakta, en annan att det röks och dricks för mycket, en tredje saknar tomtar, klassisk dramaturgi och tydligt jultema.

Jag älskar tomtar och troll, snö och sagor! 

Men jag måste inte ha det varje år. Inte hela tiden. Det är fascinerande att det går att berätta en så lång historia på så kort tid – uppdelat i kvartar. Skickligt! Tänk bara vad svårt att välja ut något typiskt för varje avsnitt. Miljöerna är fantastiska, birollerna underbara, maten ett spännande inslag (det är ju Historieätarna som är förlagan). Erik och Lotta guidar på sitt alldeles egna sätt genom seder, vanor, bruk och traditioner. (Ok, Erik kan vara too much i bland – men jag undrar om ungarna stör sig lika mycket som de vuxna på honom.) Och ungarna, barnen … Ja, jag instämmer i hyllningskören. Vilka helt underbart sköna människor. Det har varit en ren glädje att uppleva historien genom deras ögon och att få höra deras kloka, insiktsfulla och roliga kommentarer.

Bara två avsnitt kvar. 90-tal och sen den nya tusentalet …

Jag kommer att sakna julkalendern!

Tack så mycket för lånet av fotot ovan Svt!

God jul och gott nytt år!