Mossa i munnen

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

4 tankar kring ”Mossa i munnen

  1. Essendu

    Utan tvekan en av de mer intressanta aspekterna gällande skapade världar.

    Jag gissar dock (eller kanske hoppas) att det blir enklare efter att man har släppt den första av böckerna i en serie, då man redan har satt ramar för vad ens karaktärer är kapabla till att göra.
    – Essendu

    Svara
    1. Gunilla Granbom Inläggsförfattare

      Tack! Ja, det tycker jag. Det underlättar att ha sina karaktärer och miljöer. Men samtidigt ställer det högre krav på att de verkligen får liv och fortsätter att utvecklas. Det är svårt!

      Svara

Lämna ett svar till Gunilla Granbom Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.