månadsarkiv: april 2015

København er dejligt

Lämna ett svar

Fredag till söndag var jag i Köpenhamn. Vi hade fullt upp och jag använde bara telefonen som kamera, så det blev ett par dagar utan blogg.

Vi bodde i Nyhavn. Mysigt!

Vi bodde i Nyhavn. Mysigt!

Som kompensation kommer här några fina bilder från vår soliga vårhelg. Det var längesen jag var i Köpenhamn, så jag njöt i fulla drag. Vi var där med vänner som har varit mycket i stan och fick fantastisk guidning. De hade dessutom bokat biljetter på Köpenhamns otroligt häftiga operahus. Vi såg Svansjön! Underbar föreställning.

Köpenhamns operahus, Operaen på Holmen, är ritat av arkitekten Henning Larsen och invigdes 2005.

Operahuset i kvällsljus. Wow!

Operahuset i kvällsljus. Wow!

Vi vandrade längs kanalerna, drack kaffe i solen, åt smarriga smørrebrød och drack förstås hinkvis med Tuborg och snaps. Bilden nedan är från Christiania. Där var det aktivitetsdag med massor av folk som plockade skräp, grävde i trädgårdsland, beskar buskar och … vilade i solen.

Chrisiania förstås.

Chrisiania förstås.

Danskarna är ju kända för sin känsla för utsökt design. Det fick vi se många sköna bevis på. Biblioteket Den Sorte Diamant är ett exempel. Det är en tillbyggnad till det gamla biblioteket, klar 1999. Fasaden speglar kanalen och himlen och är gjord av en sorts granit som kallas Absolut svart från Zimbabwe. Coolt!

Så här kan också ett bibliotek se ut. Tyvärr stängt, så jag får komma tillbaka.

Så här kan också ett bibliotek se ut. Tyvärr stängt, så jag får komma tillbaka.

Inllägg nummer 43 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Mossa i munnen

4 svar

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Inre kritiker

2 svar

Fastnade för en rubrik i tidningen Skriva som jag läser då och då:

Tysta din inre kritiker

Artikeln är skriven av Anna Schulze, författare och lärare i litterärt skrivande på Skrivarakademien. Hon skriver om självkritik – att det ofta anses som någonting dåligt, nästan lite fult. Och det tror hon handlar om tidsandan. Vi ska ju vara så positiva och tro på oss själva. Allt är möjligt och jag är så bra så bra! Men det finns en fara i detta synsätt. Självkritiken är nödvändig:

Att titta på det man gör och ifrågasätta det – det är ju det som gör att man blir bättre.

Jag  tycker ibland att jag är för hård mot mig själv. Jag har svårt för att luta mig tillbaka och tänka  ”bra där!” eller ”nu fick jag till det” eller ”wow, vilken härlig formulering”. Jag lutar mig snarare framåt med värkande gamnacke och torra ögon och muttrar ”men det där har jag väl redan skrivit” eller ”nej, men nu blir det för mycket dialog” eller ”jag behöver kaffe”.

Då känns det som en tröst att ta del av Anna Schulzes tankar:

… det är våra tillkortakommanden och misslyckanden som kan locka fram författaren i oss. Det är där dramatiken finns, inte i framgången. Den framgångsrika delen i oss kan egentligen aldrig bli författare.

Men, som alltid, there is a time and there is a place. Det gäller också att kunna stänga av den inre kritikern ibland. Låta skrivandet flöda. Leka med ord. Blogga kanske! Och låta manuset vila några dagar för att kunna se på det med friska pigga kritiska ögon i nästa skede.

IMG_3170

Inllägg nummer 40 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Deklarationstider

2 svar

Det var en gång för längesen, anno 2008 närmare bestämt. Jag hade frilansat några år, men bestämde mig för att lägga ned min språkkonsultfirma Concisio. Varför? För att jag tyckte det var så jobbigt med bokföring och deklaration (bland annat). Jag lovade mig själv: Aldrig mer! Och jag har verkligen njutit av att få lön den 25e och klicka i den lilla rutan på Skatteverkets webbplats. Vips är det klart!

När jag fick min bok antagen till förlag ändrades allt. Jag har blåst liv i Concisio och jag börjar bli klar med bok nr två. Underbart! Men …

… nu måste jag deklarera igen! Nej, jag vet, man kan ta hjälp. Men saken är den att jag har så få transaktioner: väldigt få utgifter och – tyvärr – ännu färre inkomster. Jag har ett smidigt bokföringsprogram. Det är superenkelt att deklarera med skatteverkets e-tjänster. Men …

… hur kommer det sig då att Skatteverkets informationsträff som jag var på i går kväll tog tre timmar? Och när vi nu sparar så mycket papper med hjälp av e-tjänster – hur kan jag komma hemsläpande med hela den här bunten fullmatade broschyrer? Va?

Men jag ger mig inte. Jag vill förstå. Och jag vill klara mig själv. Någorlunda.

image

Inllägg nummer 39 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Stor dag

10 svar

image

I dag har jag skickat mitt manus, Hemligheten i Haga, del två, till Idus förlag. Månuret heter den. Det känns jättekonstigt. Roligt, men läskigt. Overkligt. Och supersvårt att släppa taget. Sätta punkt. Omöjligt egentligen.

Men det är ett antal redigeringsvändor kvar, så jag ska sluta stressa upp mig. Snart.

Inllägg nummer 38 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Våren i Haga

Lämna ett svar

2015-04-11 14.58.42 2015-04-11 14.37.44

Vitsippor och blåsippor i backarna stå, solen glittrar i Brunsnvikens vatten och Hagaparken är full av flanörer, joggare, stojande barn och hundar. På den stora gräsplanen vid tennisbanorna fick jag syn på ett märkligt sällskap:

2015-04-11 15.25.51

Vad är det? Utomjordingar på picknick? Nej, de spelar bumperball eller bubble ball fotboll!

Spelarna har krupit in i varsin enorm genomskinlig boll och spelar fotboll på ungefär vanligt sätt. Den stora skillnaden är att det är ok att tacklas. Det ser verkligen underbart ut när de välter varandra och rullar runt som skalbaggar på rygg för att ta sig upp igen.

Här kan man läsa mer om bumperball.

Det är vår!

inlägg nummer 37 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

En mimupplevelse

Lämna ett svar

Nu har jag varit på teater igen. Ännu en oförglömlig upplevelse av och med studenterna på Stockholms dramatiska högskola. Den här gången var det mimklassens examensföreställning: Möta hösten tillsammans? Regi: Anna Vnuk.

Text från webbplatsen:

De kärlekstörstande rollfigurerna är löst baserade på några av alla de kontaktannonser som Anna Vnuk och examensstudenterna från mimskådespeleriutbildningen hittat i olika lokaltidningar. I föreställningen får rollfigurerna träffa en kärlekscoach, och till slut hittar de det de söker, även om det kanske inte blir exakt det som de hade skrivit under rubriken ”önskas”.

En mimföreställning alltså. Vad får du för bilder i huvudet? Jag kan lova att du inte ens i dina vildaste fantasier kan föreställa dig det vi fick se på scen igår. Det måste ses. Upplevas.  Mim måste inte vara tyst teater – i det här fallet är det inte alls det. Vi lär känna personerna via replikerna, men framför allt på sättet de visualiserar och förkroppsligar tankar och känslor.

Mimskådespelarna behärskar det kroppsliga uttrycket till fulländning. En dryg timme av skratt, tårar, överraskningar och ren njutning.

Föreställningen pågår till och med den 17 april. Bor du i Stockholm tycker jag du ska boka biljett. 50 kronor styck.

Läs mer och boka biljetter på Stockholms dramatiska högskola.

Inlägg nummer 36 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Vårhaiku

Lämna ett svar

image

Sträcker på ryggen
våren får oss att slå ut
liv som återvänt

På facebook och instagram haglar vårtecknen: blå och vita sippor, solig tussilago och skir körsbärsblom i Kungsan. Vad gjorde vi innan vi kunde dela vårlyckan på sociala medier? Några tussilago i en äggkopp på fikabordet, kommentarer om vädret och vadskamanhapåsigidagdå? Tja, det ena utesluter inte det andra.

Visst kan man fundera på vad framtidens antropologer kommer att säga om våra märkliga sociala beteenden, men jag tror att vi har ett uppdämt behov att få visa upp och dela med oss, Kanske försöka glädja andra till och med. Vi delar för att vi kan.

Och om man vill kan man till och med skriva en haikudikt och få den publicerad med sin nyssttagna magnoliabild. Det är egentligen helt fantastiskt.

Inlägg nummer 35 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

≈

Lämna ett svar

I somras var jag på ett samtal med Jonas Hassen Khemiri på Yran i Östersund. Jag köpte hans bok Invasion! med noveller, krönikor och pjäsmanus. I min anteckningsbok skrev jag den 2 augusti 2014:

Du förändrar mig
du tar din penna
som är en virknål
och plötsligt finns nya mönster i mig
som inte fanns där förut

Nya färger, former, smaker
som jag kan använda med min penna
som är en virknål
en pensel
en kniv

Något liknande känner jag efter att ha sett Jonas Hassen Khemiris pjäs  ≈ [ungefär lika med] på Dramatens lilla scen.

Från början fick han uppdraget att skriva om Frankensteins monster. Resultatet blev en pjäs om det monster vi själva har skapat och skapar: pengar, ekonomi, kapitalism och hur vi påverkas av den samtid vi lever i. Texten, regin, skådespelarna och scenografin samspelar och kastar nytt ljus över gamla invanda sanningar; skapar nya mönster i min hjärna; får mig att se världen på ett annorlunda sätt. Det är suggestivt, provocerande, sorgligt och komiskt.

Det är också roligt att se några av studenterna från Stockholms dramatiska högskola som jag har följt sen jag  jobbade på kommunikationsavdelningen där. De är fantastiska. Hela ensemblen är grym. Tack alla!

Text: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbab
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Musik: Anna Haglund
Medverkande: Thérèse Brunnander, Ardalan Esmaili, Hamadi Khemiri, Bianca Kronlöf, Marall Nasiri, Christopher Wagelin, Pablo Leiva Wenger.

Läs mer och se intervjuer med Jonas Hassen Khemiri Farnaz Arbab på Dramaten.se.

Inlägg nummer 34 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.