Det är så grått och så isande kallt. Den värmande vårsolen byttes mot kompakta moln och en vind som får kroppen att krympa ihop och stelna till. Men här inne brinner stearinljusets varma låga och det röda teet i koppen ångar.

Dessutom är det haikufredag, så vi kan värma oss vid mästarens fötter. Varsågod, Tomas Tranströmer:

Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit.

Ur diktsamlingen Den stora gåtan från 2004.

Och så, några timmar senare, fick jag veta att Tomas Tranströmer dog i dag. Var det hemligheten han viskade som fick mig att ta fram boken i morse? Tack. Jag tänder ett ljus för dig. Du finns kvar.

Inlägg nummer 22 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.