H: Yes, äntligen här igen! Nu kör vi. Stor duk. Hm … Vilken färg ska jag börja med?

V: Ja, det beror ju på hur du vill att det ska bli. Nej, ta inte den där färgen, det är så lite kvar i tuben. Spara den.

H:  jag tar den här röda. Och gult! Det är så skönt att svepa över hela den vita duken med den här stora svampen.

V: Men ta det lugnt. Det blev kladdigt där. Vad ska det bli? Jag tycker det är fult och skrikigt.

H: Trallalala, kladdigt och härligt! Svart!

V: Men sluta. Vad gör du nu? Vad ska det där föreställa?

H: Vadå föreställa?

V: Men lyssna på mig nu. Du måste bestämma dig för kompositionen, perspektivet, balansen. Ser du inte hur gräsligt det ser ut?

H: Trallalala!

V: Okej, okej, okej. Lyssna inte på på mig. Gör som  du vill. Kladda på som du brukar, trots att du vet hur det gå. Det blir fult. F – U  – L – T. Vem skulle vilja ha det där på väggen? Jag bara frågar! Inte jag. Jag tar min hand ifrån dig.

H:  Du kan väl sätta dig där och sortera färgerna och planera middagen. Läs tidningen!  Jag tror jag ska måla med händerna en stund. Härligt!  Nu börjar vi på en ny duk. Blått är jag sugen på. Måste låna några bokstavsschabloner.

V: Herregud!

Ungefär så där låter det när mina båda hjärnhalvor pratar med varandra.

Nu är jag hemma igen efter helgen i Skaparladan. Har träningsvärk i högra hjärnhalvan. Trött, nöjd och glad. Min vänstra hjärnhalva hälsar för övrigt att hon tycker mina tavlor är snyggare så här än i verkligheten.

H: Okej! 🙂