Det är en morgon en bit in i mars. All snön är borta i Vanadislunden. Gräset är gult och torrt, den gamla tallens grenar sträcker sig mot den blekt blå himlen. Högt däruppe ser några fiskmåsar staden vakna. Gråsparvar och björktrastar värmer upp sina hesa röster i buskar och snår. Där är ett liv och ett kiv.
Solen glider sakta ur de mörka molnen i öster och skjuter hela kvastar av strålar mot takfönstren på Gustav Vasas kupol. En blå buss stånkar längs Vanadisvägen och svänger in på Upplandsgatan. Dånet från Sveavägens bilar tilltar. I bakgrunden hörs E4:ans trafik som ett dovt dån. Klockan på Stefanskyrkan visar halv sju.
Och från skogarna i norr kommer vinden och leker i vimpeln i flaggstångens topp. Hon vänder sig mot vindsidan, knäpper upp upp jackan och tar några fulla andetag. Luften är kylig, men bär med sig en doft av tidig vår. Så fortsätter hon sin vandring mot Bellevue, full av tankar och idéer, ty just denna morgon tror hon ännu på allt – både sant och sagor.
