månadsarkiv: mars 2015

Målarhelg

Nu är jag i Skaparladan på Rådmansö för tredje gången. Solen skiner på den nyssfallna snön, men vi är mest inomhus vid staffliet. Färg, form, faintasi. Liv, lust, lek … Bort med prestationskraven!

image

 

 

 

Genomskinliga djup

Så är det fredag igen och haikudags. För några år sedan hade jag en haikublogg som jag kallade Tecken i tiden. Den 27 januari 2009 skrev jag den här:

Piano och sång
ljudet av eltandborsten
älskade vardag

Ett fruset ögonblick från en tid när båda våra barn bodde hemma. Gitarr, piano och sång blandades med andra vardagsljud. Självklart och enkelt, men samtidigt insåg jag redan då att det här var en tid av mitt liv som höll på att försvinna. De kommer fortfarande hem ofta, både J och M, och då sjunger de. Men nu hör det inte längre till vardagens ljud.

Vad är en haiku?

En haiku är en kort dikt, enligt den västerländska definitionen 17 stavelser fördelade på tre rader, 5-7-5, men rytmen är viktigare än antalet stavelser. Ofta innehåller en haiku något om årstiden, naturen, och slutet får gärna vara överraskande.Man brukar tala om att fånga evigheten i ett ögonblick.

Så här avslutar Florence Vilén sin text Vad är en haiku – egentligen?

En haiku är alltså mer än en trerading vilken som helst. Den bör utgå från det vi kan uppleva med våra fem sinnen men höja sig över den rena dagboksnotisen. Basho, den förste store japanske mästaren, talade gärna om lätthet, karumi. Vi skulle kunna kalla idealet för genomskinliga djup.

Som illustration till detta lånar jag en haiku av Paul Wigelius, även den från Florence Viléns text. Lägg märke till att dikten sista rad har sex stavelser, inte fem. Rytmen är viktigast. Och lättheten, i grund och botten djup …

Rimfrost i solen
strokepatienten provar
sitt nya leende

Prova själv!

Skriv en haiku och skicka den till mig, så publicerar jag den en haikufredag här på bloggen. info@concisio.se

Läs mer

Vad är en haiku – egentligen? av Florence Vilén (pdf)

 Svenska haikusällskapet

Inlägg nummer 15 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Att vara eller inte vara författare

Det där med att kalla sig för författare kan vara ett känsligt kapitel. Enligt en väl spridd anekdot sa Marguerite Duras dåvarande make så här till förläggaren när han överlämnade ett manus:

”Säg till henne att hon är författare, annars tar hon sitt liv.”

Många tycker att man måste ha gett ut två böcker för att få kalla sig författare. Andra säger: jag skriver, alltså är jag författare.

Enligt författarförbundets regler kan du inte ansöka om medlemsskap om du inte har fått två böcker utgivna. Men författare är varken en titel eller en utmärkelse. Jag är författare till Hemligheten i Haga, så ja – jag är författare. I dag är det så mycket enklare att sprida sina texter, genom bloggar, fanfiction, poesisidor, egenutgivning med mera. Och det leder till att massor av texter når nya läsare. De kan vara fantastiska, roliga, tänkvärda, kassa, trista, långtråkiga – och alldeles underbara. Många fler kan förverkliga drömmen om författandet. Härligt!

Men! Just nu vacklar jag. Är jag författare? Jag har skrivit en bok och nu närmar jag mig slutet  på arbetet med den andra. På något sätt känns det som mitt öde som författare ligger i detta manus nummer två. Tänk om den inte blir bra. Orkar jag i så fall ladda om, eller lägger jag för alltid författarambitionerna på hyllan? Jag tar inte, som Duras hotade med, livet av mig i så fall. Men fy fabian vad tråkigt det skulle vara!

_DSC1352

Inlägg nummer 14 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Sara och Stina

Ja, ständigt denna Sara skrev jag i går. Och när jag slår upp DN nu på morgonen ser jag Stina Oscarsons krönika med rubriken:

Jag inlämnar som Sara Lidman en protest innan jag går ut i vårsolen.

Stina citerar Sara:

Artikeln är en stubbe och en stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sånt raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man har inlämnat en protest.

Sara Lidman kämpade mot apartheid i Sydafrika och protesterade mot krigen i Vietnam och Irak. Hon var engagerad i fredsrörelsen och i arbetarrörelsen, och ställde upp för gruvarbetarna med intervjuboken Gruva. 

Stina Oscarson sätter fingret på vår tids frågor genom sitt konstnärsskap. Ibland är det samma frågor som Sara Lidman lyfte.  I dagens DN  protesterar Stina mot pengarna och kriget, militära flygövningar i och kolonisation av Norrland, värdlandsavtal med Nato och handelsavtal som påverkar miljö och handelsrätt.

Jag beundrar dessa kvinnor som inte bara tänker, utan också formulerar sina åsikter, tydligt, klart och modigt. Som vågar tro på sin övertygelse och sprider den med hjälp av konsten. Stina avslutar:

Nu går jag ut i solen och tittar på snödropparna som i sig bär svaret på varför vi måste protestera. Vi måste värna det sköra livet. Skönheten. Och vi människor måste få tid att skriva och läsa poesi.

Läs hela krönikan av Stina Oscarson på DN.se

Inlägg nummer 13 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

IMG_4290

 

Ständigt denna Sara

I går var jag på ABF-huset på en Sara Lidman-kväll tillsammans med en god vän som har läst det mesta av Sara. En riktigt inspirerande afton!

Det handlade om Sara Lidmans Jernbaneepos, byn Missenträsk, skrivandet och kärleken till trä bland annat. Släkt, vänner och grannar berättade. Vi fick till exempel träffa Saras systerdotter Ulla Danielsson, ordförande i Sara Lidman-sällskapet.

Sara Lidman dog 2004, men hennes storasyster lever än, 97 år gammal. Förra året såg hon Sara Sara Sara i Umeå, en pjäs med inspiration från Sara Lidmans liv av America Vera-Zavala. Hon tyckte om den, även om hon sa att hon inte kände igen särskilt mycket, berättade dottern. Sara Sara Sara har premiär på Stadsteatern i Stockholm den 11 augusti i år.

”Det finns skurkar i denna värld. Men ock underbara människor. Träffar man en endaste av det senare slaget så räcker det en livstid.”

Ur Din tjänare hör av Sara Lidman, 1977

Sara Lidman tycks ständigt vara aktuell. Hennes texter forsätter att beröra och uppröra. Jag läste nyligen romanerna Regnspiran och Bära mistel. Två helt fantastiska böcker som hör ihop och berättar Linda Ståhls fascinerande livsöde.

Under åren som Sara Lidman skrev Jernbanesviten skrev hon samtidigt dagbok. Den kom ut i höstas, sammanställd av litteraturprofessorn Annelie Bränström-Öhman, under titeln Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975–1985. Den vill jag läsa! Men först måste jag ta mig an Jernbaneeposet. Ser fram emot det, men det kommer att ta tid, för sviten besår av sju böcker:

  • Din tjänare hör
  • Vredens barn
  • Nabots sten
  • Den underbare mannen
  • Järnkronan
  • Lifsens rot
  • Oskuldens minut

Nyfiken på Sara Lidman?

Här är Sara Lidman-sällskapets webbplats

 

Inlägg nummer 12 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Poesi

IMG_4278

Jag tycker om att läsa poesi. Ibland skriver jag något som skulle kunna vara poesi. Men det känns som ett ömtåligt och främmande område där jag måste gå varligt fram.

Egentligen är poesi raka motsatsen till det jag är utbildad för. När jag jobbar som språkkonsult står begripligheten i fokus. Tydligt, kort och koncist. Min läsare ska förstå utan ansträngning; budskapet är viktigare än formen. Börjar någon funderar på hur jag har formulerat någonting så blir det grus i maskineriet. Jag vill reda ut det komplicerade så att läsaren förstår och tar till sig det jag vill säga på kortast möjliga tid.

Poesi däremot tycker jag ska njutas långsamt. Ibland får jag en förnimmelse av att texten flyter in och skapar bilder och känslor i mitt inre utan att hjärnan är påkopplad.

Men vad är poesi? Lyssna på Wislawa Szymborska ur diktsamlingen Nära ögat:

Somliga gillar poesi

Somliga –
inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två såna på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden.

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande räcke.

Inlägg nummer 11 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Söndag kväll

Höll nästan på att glömma bort bloggen i dag … Håller mig helst borta från datorn under helgen. Skönt att vila ögon och huvud. Ladda om. Fylla på med annat. Vänner och familj till exempel. Sol och frisk luft. Ett avsnitt av House of cards. Vila. Tystnad. Sömn.

Förhoppningsvis har några av mina tankar och idéer fallit på plats under helgen. I morgon ska jag skriva en svår del av min berättelse, en spännande händelse. Ser scenen klart framför mig. Nu gäller det att få ner den på papper, ord för ord. Sover på saken!

IMG_4295

Torsdag = indoor walking

Klockan elva varje torsdag står jag i mina röda och vita Friskiskläder på indoorwalkingmaskinen vid St Eriksbron. Motionärerna kommer in, trampar igång. Musiken peppar, värmen stiger, hjärtan slår. Tunnelbanevagnarna slamrar förbi utanför fönstret. Mot slutet av passet får pulsen gå ner – nedtramp, rörlighet, stretch. Amanda Jenssen sjunger Calleth you, cometh I.

Efteråt kommer alltid någon fram och frågar eller bara pratar lite. De flesta som provar iw blir förvånade över att det kan vara så roligt att stå och trampa på en maskin. Musiken gör sitt förstås, men även variationen under passet. Den sköna känslan att aktivera hela kroppen på ett kraftfullt med skonsamt sätt. Många tycker att vi borde byta namn – man går inte på maskinen, det är mer som att springa fritt med vingar på fötterna.

Om det inte är skönare med outdoor walking, särskilt så här års? Jo. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Den här terminen leder jag IW Soft – den lugnaste varianten. Jag får alltid ta med en gäst, så säg bara till om du vill prova. Torsdagar 11-11.55 på Friskis St Eriksbron – och ibland på lördagarna, 9.30 på Ringen.

Läs mer om Indoor walking på Friskis webbplats.

iw

 

Inlägg nummer 8 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.