Kategoriarkiv: Mirakel

Norra Kärr

IMG_5041

Bilden föreställer inte Norra Kärr, men den får symbolisera vårt livsviktiga friska vatten som vi har så lätt för att ta för givet. På bilden är vattnet dessutom fruset, ytterligare en symbol, för det här inlägget handlar om ett projekt som har lagts på is.

Norra Kärr ligger 15 kilometer norr om Gränna. Här har man planerat en storskalig gruvbrytning eftersom man har hittat vissa sällsynta jordartsmetaller, så kallade REE (Rare earth elements).

Projektet är mycket kontroversiellt, inte minst eftersom det hotar Vättern, som försörjer 250 000 människor och är Sverige största dricksvattentäkt. Därför var lättnaden stor när gruvbolaget Tasman metals meddelade att pengarna har tagit slut och projektet lades på is. Min pappa, som har jobbat stenhårt med att sprida information detta tillsammans med Naturskyddsföreningen, skrev en haiku i pur lättnad:

Norra Kärr på is
Naturen drar nu andan
och önskar djupfryst

Mer om detta på Svt.

Plötsligt händer det

Foto: Lotta Sjölund

Foto: Lotta Sjölund

Och regnet tog slut
Jag vaknade, lyfte blicken
nu kom sommaren

Lotta Sjölund tog den fina bilden som hon kallar så här:

Asså, apropå den svenska sommaren – var det i dag?

Grattis Lotta, du vann fototävlingen ”Sommarbilden” (en hemlig tävling som bara jag kände till). Priset är att du får gästdikta en haiku här nästa fredag. Ser fram emot ditt bidrag!

Inlägg nummer 86 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Månuret finns att beställa

Ja, så här ser den ut …. Längtar efter att hålla den nya boken i min hand och bläddra. Att ta med den och läsa ur den på besök i skolor. Var ska den hamna? Vilka ska läsa? Det är märkliga känslor som blandas när jag ser på bilden av min bok.

3d_manuret

Månuret har inte kommit från tryckeriet, men nu ligger den ute på Idus förlags webbplats!

Länk till förbeställning på Idus förlag.

Här kan man man provläsa!

Inlägg nummer 77 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

En dag i Haga

Den 6 mars i år var jag på ett härligt författarbesök hos en trea i Älta. Läs mer om det om du vill!

I dag kom klassen till Hagaparken på utflykt. De visste inte att jag skulle dyka upp; det hade deras lärare, Catharina, lyckats hålla hemligt. Det var så kul att få överraska!

2015-05-26 10.02.21

Koppartält och stallgrund

Så gav vi oss av på vår upptäcktsfärd i en miljö som de här barnen känner väl från boken. Men de flesta hade aldrig varit i Hagaparken på riktigt. Vi började vid Koppartälten där bokens familjen Halling bodde på sjuttonhundratalet. Därifrån gick vi bort till den gamla stallgrunden. Gustav den tredje hade tänkt bygga ett stort stall, men de planerna – som så många andra – blev aldrig verklighet.

Trollroten och Lilla Haga

Nu skulle vi bege oss över den stora gräsytan, pelousen, till skogen där mor Elinda bodde. Vi sprang över gräset, några tävlade och andra (jag förstås) hjulade. Mor Elindas koja såg vi inga spår av, men en trollrot hittade vi! Kan det ha varit den förtrollade roten?

Alla var hungriga, så vi tog en skön picknickstund uppe vid Lilla Haga, en lekpark på en höjd mitt i parken. Där finns det ett pytteslott, en liten handelsbod och en amfiteater i miniatyr. Efter maten passade det bra med en sagostund. Del två av Hemligheten i Haga har ju inte kommit från tryckeriet än, men jag hade med mig mitt manus till Månuret och läste prologen och första kapitlet. Vilken känsla!

2015-05-26 10.21.19

Ruinen – slottsgrunden

Så fortsatte turen till det som kallas ruinen, grunden till Gustav den tredjes drömpalats. Det som aldrig blev mer än en grund och en dröm. Jag visade var de brukar spela teater på sommaren och vi försökte föreställa oss hur det skulle se ut med ett jätteslott mitt i parken.

Haga slott och Hagahägern

Haga slott, där Victoria, Daniel och lilla Estelle bor, är inhägnat och dessutom skymt av träd och buskar, så vi såg inte så mycket av det. Men vi gick runt hela staketet så vi fick komma ut och se Brunnsvikens glittrande vatten. Och där vassen såg vi en gammal bekant: Hagahägern. En stor, spöklik gråhäger satt blick stilla och stirrade ut över vattnet. Hagahägern mötte vi i den första boken – och den kommer tillbaka i Månuret.

2015-05-26 12.11.51

Ser du Hagahägern?

Ekotemplet, Gustav den tredjes paviljong och Grottan

Vi hann med en sångstund i Ekotemplet – Gustav den tredjes sommarmatsal. Sen avslutade vi turen med att titta på Gustav den tredjes paviljong och Grottan – platsen där Halling gömde sig i början på den första boken.

Det var en härlig dag i Hagaparken. Solen tittade fram mellan molnen, och inte en droppe regn fick vi på oss. Tack hela klassen!

Hjulande sagotant!

Hjulande sagotant!

 

Inlägg nummer 76 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

När kastanjen blommar

2015-05-23 14.07.37

På Mortimer Hill, i den lilla engelska staden Tring, växer det stora, vackra kastanjeträd. När vi bodde där i mitten av nittiotalet brukade jag småprata med grannarna när jag kom med barnvagnen.

– Hello mrs Granbom, what a lovely morning!
– Yes, it’s wonderful. And the chestnuts are in full bloom.
– Oh yes! And did you know that as long as the flowers are in bloom it is spring. When they fade, summer’s here. Good day to you and your little ones, mrs Granbom!
– And to you, mr Johnson!

Jag tänker på mr Johnson varje vår när kastanjerna blommar. Än är det vår! Och när de börjar se vissna ut, då vet vi att sommaren har börjat.

Kastanjerna på de här bilderna är dock inte från Tring; de är från Dalagatan här i Stockholm, mittemot Astrid Lindgrens hem vid Vasaparken.

2015-05-23 14.03.17 2015-05-23 14.05.18

Inlägg nummer 74 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Månuret finner sin form

Nu får jag inte ändra och peta mer i manus och omslag. Bilden är bestämd, typsnitt spikade, baksidestexten korrad. Och alla andra små och stora moment som en stackars bok får gå igenom innan den når tryckpressarna är klara.

Så svårt att släppa taget. Så svårt att lita på att jag har sett allt, ändrat allt, fattat rätt beslut. Men nu har jag i alla fall gett förlaget klartecken.

Det har varit en fantastiskt rolig process att skapa omslaget tillsammans med Sandra Stridh på Idus förlag. Ingen mindre än min käre make Erik har tagit omslagsbilden:

Min skiss till omslaget.

Min skiss till omslaget.

Omslaget - godkänt och klart.

Omslaget – godkänt och klart.

Inlägg nummer 71i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad – en svår utmaning!  Klarar det inte riktigt märker jag …

Blommande ö

image

I Roslagens famn på den blommande ö har vi det så här underbart nu. Solen skiner, himlen är knallblå och fåglarna kvillrar och tjattrar bland frukträden. Men vilka träd är det som blommar på bilden?

Bilderna numrerade enligt följande:

1 2
3 4

Rätt svar belönas! Facit i morgondagens inlägg.

Inlägg nummer 68 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Våren tvekar

imageimage

Visst gör det ont … Och visst är det vackert när knopparna är så här sprickfärdiga. Några soldagar är allt som behövs för att körsbärsträdet ska lysa vitt i backen. Längtar, men samtidigt är det skönt när den svala luften bromsar vårens framfart. Ibland exploderar allt, och jag hinner inte med.

Går ut till vitsipporna och gullvivorna nu.

Inlägg nummer 55 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

 

Purpurvågor

image

Nu är det vår! Valborg är min favorithögtid på året. Jag älskar att stå vid en sprakande eld i för tunna kläder, varm på framsidan och kall på baksidan. Den ljusa himlen fylls av gnistor, koltrasttoner och körens skönsång:

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Vintern rasat heter egentligen heter Längtan till landet. Musik: Otto Lindblad, text: Herman,1839.

Läs mer om Valborg på Institutet för språk och folkminnens webbplats. 

Inlägg nummer 53 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Halvvägs

Det trodde jag inte! Jag har bloggat i femtio dagar i sträck. Nåja, nästan. Jag har kommit halvvägs på väg mot målet i utmaningen #blogg100. Wow!

När jag nu kan se tillbaka på en lång radda inlägg måste jag stanna upp och reflektera en smula.

Hur känns det? Kommer jag att fullfölja? Är det meningsfullt?

Ja, men självklart kommer jag att fortsätta i femtio dagar till. Det superkul att få skriva. I och med den här utmaningen har jag gett mig själv tillåtelse att använda en del av min dag till detta. Om jag inte hade bestämt mig för att skriva varje dag hade jag inte skrivit en bråkdel av dessa inlägg. Så fort det känns motigt är det så enkelt att bara strunta i det. Och motigt känns det så fort jag inte har en bra idé, är trött, splittrad eller allmänt oinspirerad.

Det fina är att inspirationen ofta kommer när jag sätter mig vid tangenterna. Jag kanske kollar igenom mina bilder eller läser något som jag vill kommentera eller fundera över. Många gånger tar det längre tid än jag hade tänkt mig, för en till synes enkel tanke kräver att jag läser på mer, funderar mer, tänker till, formulerar mig tydligare. På något sätt tror jag att detta bidrar till att utveckla mitt tänkande.

Vad säger ni om det? Bloggandet gör mig visare. Gillar den tanken!

IMG_4295

Inlägg nummer 50 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.