Ja, ständigt denna Sara skrev jag i går. Och när jag slår upp DN nu på morgonen ser jag Stina Oscarsons krönika med rubriken:

Jag inlämnar som Sara Lidman en protest innan jag går ut i vårsolen.

Stina citerar Sara:

Artikeln är en stubbe och en stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sånt raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man har inlämnat en protest.

Sara Lidman kämpade mot apartheid i Sydafrika och protesterade mot krigen i Vietnam och Irak. Hon var engagerad i fredsrörelsen och i arbetarrörelsen, och ställde upp för gruvarbetarna med intervjuboken Gruva. 

Stina Oscarson sätter fingret på vår tids frågor genom sitt konstnärsskap. Ibland är det samma frågor som Sara Lidman lyfte.  I dagens DN  protesterar Stina mot pengarna och kriget, militära flygövningar i och kolonisation av Norrland, värdlandsavtal med Nato och handelsavtal som påverkar miljö och handelsrätt.

Jag beundrar dessa kvinnor som inte bara tänker, utan också formulerar sina åsikter, tydligt, klart och modigt. Som vågar tro på sin övertygelse och sprider den med hjälp av konsten. Stina avslutar:

Nu går jag ut i solen och tittar på snödropparna som i sig bär svaret på varför vi måste protestera. Vi måste värna det sköra livet. Skönheten. Och vi människor måste få tid att skriva och läsa poesi.

Läs hela krönikan av Stina Oscarson på DN.se

Inlägg nummer 13 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.