Det där med att kalla sig för författare kan vara ett känsligt kapitel. Enligt en väl spridd anekdot sa Marguerite Duras dåvarande make så här till förläggaren när han överlämnade ett manus:

”Säg till henne att hon är författare, annars tar hon sitt liv.”

Många tycker att man måste ha gett ut två böcker för att få kalla sig författare. Andra säger: jag skriver, alltså är jag författare.

Enligt författarförbundets regler kan du inte ansöka om medlemsskap om du inte har fått två böcker utgivna. Men författare är varken en titel eller en utmärkelse. Jag är författare till Hemligheten i Haga, så ja – jag är författare. I dag är det så mycket enklare att sprida sina texter, genom bloggar, fanfiction, poesisidor, egenutgivning med mera. Och det leder till att massor av texter når nya läsare. De kan vara fantastiska, roliga, tänkvärda, kassa, trista, långtråkiga – och alldeles underbara. Många fler kan förverkliga drömmen om författandet. Härligt!

Men! Just nu vacklar jag. Är jag författare? Jag har skrivit en bok och nu närmar jag mig slutet  på arbetet med den andra. På något sätt känns det som mitt öde som författare ligger i detta manus nummer två. Tänk om den inte blir bra. Orkar jag i så fall ladda om, eller lägger jag för alltid författarambitionerna på hyllan? Jag tar inte, som Duras hotade med, livet av mig i så fall. Men fy fabian vad tråkigt det skulle vara!

Inlägg nummer 14 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.